En katt bland prinsessorna

Jag sitter på min balkong och lyssnar på svalorna. De flyger högt i kväll. Solen är på väg ner och himlen blir könsneutral. Det babyblå blandas med rosa. Snart blir den orange. Det är så vackert att det gör ont i själen.

”Jag tycker färgen rosa borde förbjudas” sa en gång en person jag ser upp till.

Dagens föräldrar är så genusmedvetna att kommande generation blir färgblind. Hur kan vi då tala om att förbjuda en färg - så vacker att Gud valde den på sin kvällshimmel?

Det är inte så ofta jag talar om valet av namn på min blogg. Det är inte så ofta folk frågar. Istället drar man förhastade slutsatser.

”Jag trodde inte du var feminist” sa en gång en annan person jag ser upp till, efter ett seminarium om feminism.

Jag frågade hur det kom sig.

”Du har ju så mycket feminina attribut” fick jag till svar.

Nu vill jag berätta om min uppväxt. Mina föräldrar valde liksom Pops att jag skulle få en könsneutral uppväxt. Det var inte alltid roligt att gå till dagis med könsneutrala kläder. Det var inte alltid roligt att vara ensam katt bland tjugotvå prinsessor på maskeraden. Lika jobbigt kunde det vara att bara äga en barbiedocka (som farmor så barmhärtigt smugglat med till mig en gång) när alla andra hade minst tio.

Det var stundvis jättejobbigt. Men - jag kände mig aldrig utanför. Jag var unik. Och den känslan har jag med mig än i dag, över tjugo år senare. Jag blev uppfostrad till en stark, oberoende individ. En katt bland prinsessorna. Hade det inte varit för mina föräldrars strävan, jag förstår nu att det inte alltid varit så lätt, hade jag inte varit den jag är i dag. Stark, självständig - och jag har alltid gått min egen väg.

Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk tycker om mig. Jag skrattar inte åt killars sexistiska skämt för att lätta upp stämningen på festen. Jag drar mina egna och tar upp lika mycket plats som killarna – för jag har inte lärt mig något annat. Jag har aldrig gett upp mina drömmar för en partner. Att de sen varit beredda att ge upp sina har bara fått mig att tappa respekten för dem. Jag skiter fullständigt i min kroppsbehåring - och i andras. Jag avstår från stringtrosor för att de skaver. Inte för att de förtrycker. Jag lämnar klackskorna hemma när jag går ut. Jag vill kunna dansa till solen går upp. Men de får gärna stå i garderoben för jag fascineras av dem. Jag klär mig helst i klänningar, volanger, glitter och spets. Jag gillar att se mina nymålade naglar fara fram över tangentbordet på min rosa dator när jag skriver politiska analyser. Jag älskar färgen rosa, precis som en pojke på förskolan där jag jobbar extra.

Jag är feminist. Just därför klär jag mig exakt som jag vill.