Min Rebelliska Kärnfamilj

"Hur kom det sig att min generation inte tog upp stafettpinnen från 70-talets familjekritik och fortsatte vidareutveckla och hitta alternativa sätt att organisera våra liv?", frågar sig Maria Sveland i DN:s följetong "folkhemmet i förändring" och jag funderar en stund över frågan. Sen slår det mig -Vilken jävla stafettpinne?

Det är nu 40 år sedan det magiska årtalet -68 och till dess ära visade vi en affischkonstutställning från samma åratal på Uppsala Konstmuseum. Längst inne i utställningslokalen visades en filmdokument som sammanställts av Anders Folke med bland annat Gud i Brallan och Blå Tåget. Besökarna kom för mig att bli en utställning i utställningen. Det fanns knappt något syre i det lilla rummet den månaden utställningen ägde rum. Lokalen var fullproppad med 60 åringar som småleendes hummade med och kommentarer likt ”men titta där är ju Bertil” var ytterst vanligt förekommande.

Jag avundadas dem, jag ser upp till dem och vill veta allt om hur det var att leva på den tiden. ”Jag ska också göra revolt och ockupera kårhus” tänker jag, ”jag ska inte gifta mig utan bo i kollektiv med massa rebeller och tillsammans ska vi rädda världen”. Jag ser mig omkring i rummet. Det är kavajer och dräkter, det är läppstift och snygga frisyrer. ”Där är Arne” säger en man till mig och pekar på tv:n, ”han är professor i lavar nuförtiden”.

Jag tänker på min egen kärnfamilj. Mamma, pappa, och en lillebror. Fyra år emellan oss. Villa, Volvo, campingsemestrar och husdjur. Det kom ju aldrig någon stafettpinne! Rebellerna blev kärnfamiljer och när de själva blev föräldrar och skaffade familj blev inte ordet familj ett skällsord längre. Det är inte vårt fel att våra föräldrar har grävt ner stafettpinnen i grönsakslandet utanför förortsvillan, odlat potatis och morötter på den och matat oss med vackra illusioner om kärnfamiljer.

Samtidigt funderar jag över om kärnfamilj och rebell måste stå i motsättning till varandra och bestämmer mig för att i framtiden gå i mina föräldrars fotspår och skaffa mig en rebellisk kärnfamilj. För utanför vår villa har det i smyg flaggats på Fidel Castros födelsedagar och min mamma och pappa är inte gifta. Våra kärnfamiljsmiddagars samtal kretsar kring politik och världens orättvisor och ibland bär mamma sin palestinaschal till jobbet.

Senior Show

För en sisådär tjugo år sen hade jag svårt att sitta stilla. Efter femton minuter började det rycka i benen. Släktmiddagarna var pest och pina. Jag och min bror tittade otåligt på mamma bedjande om att få lämna bordet. När vi väl fick gå skulle de vuxna sitta kvar och prata.

”Blablabla bla blabla” lät det och jag fattade inte ett skit av vad som sades. För att jag och brorsan skulle hållas lugna, även utan konstant uppmärksamhet, hittade mamma på olika aktiviteter åt oss. Ibland fick vi se på någon film med en varsin påse godis och ibland plockade hon fram ett pussel eller spel.

I helgen uppmärksammade jag samma tendenser hos farmor och mammas morbror Roland. Inspirerad av "kitty show"som vuxit sig allt större bland kattägare i storstan gick jag och hämtade datorn.

Jag tänker inte ta patent på idén men jag vill gärna dela med mig av den. Visar era älskade gamlingar tendenser som att skruva på sig under långa samtal, vädjande blickar eller ett allmänt rastlöst beteende sätt dem då bekvämt någonstans och klicka på länken "senior show" som jag valt att kalla den. Jag lovar att det kommer göra succé!

Ungdomen är Libanons framtidshopp

Splittringarna inom Libanons religiösa grupper har sedan inbördeskriget ökat och blivit alltmer invecklade. Samtidigt är det idag ungdomarna som utgör majoriteten av den libanesiska befolkningen. Framtidspartiet proklamerar i sitt partiprogram att ungdomarna är gruppen som vägrar att återuppta väpnad strid, tror på demokrati och inte har sekteristisk eller geografisk identitet utan en libanesisk identitet.

Måndagen den 5 maj i år deklarerar Libanons regering att Hizbollahs telenät som byggts ut i delar av Libanon är olagligt. Efter upptäckten att den shiitiske säkerhetschefen låtit installera övervakningskameror på Libanons flygplats för Hizbollahs räkning blir denne förflyttad. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ser aktionerna som en krigsförklaring och på onsdagen bryter striderna ut. På fredagen uppges Hizbollah ha tagit över nästan hela den muslimska delen av Beirut. Över 7 000 libaneser rapporteras vara på flykt och landet står på randen till ett nytt inbördeskrig.

Amer Sinno, 25 satt med sina vänner på en coffee shop i Saquiet el Janzir, västra Beirut när Hizbollah anhängare plötsligt stormade in och öppnade eld.
"Jag tackar gud att skottet passerade mellan mina ben" säger han, "min vän träffades i armen". Amer lyckades fly hem och spenderade resten av natten gömd på toaletten eftersom de sköt nere på gatan utanför huset. "Jag kunde inte försvara mig" säger han och förklarar att han varken har vapen eller träning i krig. ”De flesta av oss ungdomar i Beirut är välutbildade och vi tror inte på vapen och krig"

Det ska ta den arabiska medlingsgruppen sex dagars förhandlingar att nå fram till en uppgörelse där Hizbollah får 11 av parlamentets 27 platser samt den vetorätt de haft som krav sedan 2006.
"Saken är den med oss libaneser", berättar Amer dagen efter att avtalet slagits igenom, "vi älskar livet och glömmer så snabbt, jag var på Club White i centrala Beirut igår och det gick inte att få sittplatser det var människor överallt”.

De bittra striderna har tagit uppemot 80 människoliv. Uppgörelsen har prisats från båda sidor i konflikten. För Libanons ungdomar har livet redan gått vidare, Amer ser ljust på framtiden. Till helgen ska han visa sina vänner från Los Angeles Beiruts nattliv.

Vittnar de överfyllda dansgolven inne på Beiruts nattklubbar om ungdomens naiva optimism och politisk passivitet? Eller är det kanske just det som är nyckeln till freden? – Förmågan att glömma, enas över gränserna under glittrande discokulor och låta livet gå vidare.

Länk

Monarkist eller Patriarkatanhängare, du man av folket?

Kungabarnen blir alltmer ”vanliga Svenssons” förklarar Jakob E:son Söderbaum i Expressen den 5 juni 2008 och fortsätter med ett utlägg om sin övertygelse i att kungafamiljen Svensson i framtiden inte kommer att klara av sin viktigaste uppgift i livet ”att stå upp för mycket höga krav i tillvaron”. Detta är enligt herr Söderbaum, själv en man av folket, ett hot mot landets framtid, ett land med monarkin som främsta kulturbärande institution.

Så långt hänger jag med, Jakob är framför allt en monarkist, mer än en rojalist. Hans intresse ligger inte i kungligheternas privatliv förklarar han och berättar lite senare om hur dåligt Drottning Margrethe II:s make Prins Henrik har mått och att han i stor utsträckning hållit sig i skymundan. Ur detta har slutsatsen dragits att Daniel Westling af Folket inte skulle klara av ett liv i skuggan av sin hustru Drottning Victoria.

Eller är det kanske en helt annan åsikt som önskas föras fram? Misstankarna bekräftas när Jakob sist i texten lägger fram den stora, superaktuella, glödheta frågan om huruvida Victoria är den rätta tronarvingen då prins Carl Philip föddes ett år innan successionsordningen trädde i kraft. Hur ska vi nu lösa dilemmat? Dessa två stora frågor som vårt fosterlands framtid hänger på.

Jo, där har Jakob svaret. Victoria abdikerar och gifter sig med sin Daniel och prins Carl Philip blir kung och därmed har vi räddat hela den svenska monarkin.

Men, vänta nu. Är inte prins Carl Philips flickvän också en ”vanlig Svensson”? Kanske har Jakob inte funderat över detta faktum i sin iver att återinföra en man vid tronen. Eller har slutsatsen dragits att det är enklare för en kvinna än en man att stå i skuggan av sin partner? Då kanske Jakob bör titulera sig patriarkatanhängare istället för monarkist.

Länge leve den svenska monarkin, jag är övertygad om att vår kära Kronprinsessa Victoria Bernadotte kommer att axla rollen som Drottning av Sverige med glans. Lika stark är min övertygelse i att en man som Daniel Westling kommer att klara av ett liv i skuggan av denna fantastiska kvinna. Som den monarkist jag är vill jag avsluta med ett citat från vår käre konung Carl XVI Gustaf: ”För Sverige -i tiden”. För ett kungahus – i tiden.
Jakobs spännande blogg