I förrgår vaknade jag på morgonen och hade bröstcancer – igen. Förra månaden var det cancer i käken och hjärnblödning. Jag har domnat bort och fått stickningar i vänster arm och det kliar så konstigt på en fläck på höger ringfinger. Jag börjar bli tjenis med personalen på sjukvårdsupplysningen och mitt sex månader gamla frikort ser ut som om det hängt med sedan födseln.Självklart är jag galen. Jag hittar bara på alla superdödliga sjukdomar. Men kom och säg det till mig när jag ligger i sängen med benen uppdragna i fosterställning och bara VET att jag råkat ut för den nya livsfarliga sjukdomen som Aftonbladet uppmärksammat. ”Är du ständigt trött, med värkande kropp hur mycket du än sover” frågar löpsedeln mig och jag tänker att äntligen, äntligen har någon hittat min mystiska sjukdom. ”Benign myalgisk enecefalit”, jag smakar på orden och föreställer mig samtalet till sjukvårdsupplysningen.
– Hej jag har benig mylagisk ensefalit.
– Har du varit trött fastän du har sovit en hel natt, blir den första frågan och jag kommer att svara att ”ja, absolut”. Sedan kommer jag att utsättas för en rad följdfrågor som alla stämmer in på mig på pricken (jag vet för jag har kollat i Aftonbladet).
– Men herregud, åk genast till akuten, kanske kvinnan i luren kommer att utbrista, kanske hon till och med skickar en ambulans.
Dessa perioder av låssassjukdomar är lyckligtvis inte beständiga. De uppträder med några års mellanrum. Under en skidresa i gymnasiet drabbades jag av spetälska. Vad spelar det för roll att Sveriges sista leprasjuka kvinna, Kristina Asplund, dog 1976 och att ingen har insjuknat i Sverige efter det när foten är på väg att ramla av? Min bästa vän fick nog i samma veva och för första gången i mitt liv, när jag snyftandes talar om att jag drabbats av en dödlig sjukdom och förmodligen kommer att dö inom närmsta dygnet, blir jag kraftigt ifrågasatt. Kanske det var vad som fick mig att ge upp. För den gången.
För jag undrar om det inte är precis det som det handlar om. Bekräftelsen. När jag var fem år mådde jag illa en morgon. Mamma trodde mig inte och tjatade att jag skulle resa mig upp ur soffan för vi hade bråttom till dagis. När jag reste på mig kräktes jag över hela golvet. Mamma skämdes och vi stannade hemma hela dagen och jag minns att jag kände mig sedd. Det händer att jag fortfarande tar upp händelsen och säger ”mamma, du minns väl den där gången när jag var liten och sjuk och du trodde inte mig, vad dum du var då”.
På min gravsten ska det stå ”Vad var det jag sa?” Det bestämde jag i vintras när jag råkade ut för cancer i bukspottskörteln och ingen trodde på mig. Förutom en dam på sjukvårdsupplysningen som tog mina syntom, kraftig viktnedgång och mörk urin, på allvar och misstänkte Hepatit C. Jag var nästan lite lycklig när jag småsprang till infektionskliniken där jag fått en omedelbar tid. Det var mysigt att ta på sig den vita rocken och lägga sig på britsen. Hepatit är mycket bättre än cancer tänkte jag och pappa var där med mig. Men när läkaren ska lyssna på hjärtat händer något. Det kommer ett ljud som ingen av oss kan ta miste på. En dov knorr långt inne i magen.
– Är du hungrig, frågar han mig småleendes och antyder något om mina matvanor. Jag tänker ”vem har tid att äta när man ligger inför döden?” Men plötsligt var min viktnedgång inte lika märkvärdig längre och mina ögonvitor var visst inte gula utan ”kritvita”. Blodprov, urinprov, lungor och hjärta visar sig allt vara normalt och jag får gå hem igen. Det blev inte ens en övernattning trots att inte alla resultaten var klara än.
Så, tack snälla Aftonbladet och Expressen för att ni ser mig och mina livsfarliga sjukdomar. Tack för att ni ägnar er tid åt att leta rätt på dem åt mig så att jag slipper göra det. Tack för era pedagogiska punktstaplar med syntom som gör det smidigt för mig att upptäcka att det är just Benign myalgisk enecefalit eller fibromyalgi jag lider av. Fortsätter ni såhär kan jag komma att ändra texten på min gravsten till ”Vad var det jag, Aftonbladet och Expressen sa?”
Länk
