Jag är en Barbie. Senast jag fick det förklarat för mig kunde jag inte sluta tacka. Barbie representerar det kvinnliga, jag är kvinna. Varför skulle jag inte vara tacksam?”Jag har alltid lierat mig med män, umgåtts med män, jag har egentligen aldrig sett eller uppskattat andra kvinnor.” Talar Åsa Mattsson ut i dagens DN och mina tankar dras direkt till Natasha Peyre som i media plockade ut sina silikonbröst. "Titta allihopa vad dum jag har varit för att få uppmärksamhet."
Att se ytterligare en stackars avdankad feminist gråta ut i tre helsidor i Sveriges största nyhetstidning fick något att brista i mig. Under hela den feministiska debattens gång har dessa såkallade feminister givit sig på kvinnor som velat stanna hemma med sina barn eller stackars utvikningsflickor. Som att vägen till kvinnlig frigörelse skulle gå genom att trampa på andra kvinnor. Nu tar de upp spaltmeter när de talar ut om vad som hänt innanför hemmets dörrar och hur mycket de ångrar sig. Jag vill ha andra förebilder. Mina barn ska ha andra förebilder. Det är dags nu alla nyfeminister världen över. Nu tar vi plats. Vår tid är kommen. När vi tagit över är alla kvinnor välkomna, avdankade feminister som utvikningsflickor.
Linda Skugge är ett härligt exempel som från att vara såkallad feminist plötsligt blir hemmafru samt uppmanar andra kvinnor till att bli det. ”Sluta sprid bilden av superkvinnan” uppmanar hon i sin blogg och syftar på kvinnor som lyckas förena familj med karriär. Fokus för frustationen har flyttats från utvikningsflickor till superkvinnor. Tyvärr är det helt enkelt så att kvinnor som Linda Skugge gör precis som generationen innan, skaffar familj och vill inte vara med i kampen längre. Men för Guds skull se det och vik hädan för nästa generation feminister!
Den här gången ska vi inte vara bitterfittor, vi ska inte ge oss på varandra. Vi får sminka oss, vaxa och laga mat. Vi behöver inte heller ursäkta att vi tar plats. Vi ska kämpa för att helt enkelt få vara kvinnor utan att ge oss på varandra. Ingen kvinna, karriärist som hemmafru är sämre än den andra. Vi är bäst tillsammans och vi ska aldrig mera baktala eller se ner på varandra.
- Jag är ingen ny och modern kvinna. Jag skulle gärna vilja vara det, men jag känner alldeles för ofta att jag tillhör det gamla.
Vilket då? – Tja, 1900-talet, säger Åsa Mattsson och skrattar.
Låt detta citat bli ett avslut på den gamla tidens feminism där kvinnor var män i offentligheten och 1800-tals kvinnor innanför hemmets dörrar. Låt oss göra karriär eller bli hemmafruar men framför allt: Vi ska ALDRIG låta en man trampa på oss. Vi ska alltid hålla samman. Vi kan kalla oss Barbies.
