I dagar som dessa, då det talas en del om frierier mellan kungligheter och folk av folket, kan man inte låta bli att tänka på de gånger man själv varit i liknande situationer.
Som den gången, bara för att ta ett exempel, då man arbetade som blomsterflicka i Belgien. Prins Amadeo skulle precis till att fylla tjugo. Plötsligt stod han där inne i min blomsteraffär. Ung och vacker och jag likaså. Jag höll på med ett stort arrangemang med rosa rosor och liljor och kände inte igen honom till en början. Vi småpratade lite och det hela slutade med att han bjöd mig till sin fest. Hela natten dansade vi och inte förrän dagen efter när jag såg mig själv på löpsedeln förstod jag vem han var. Jag var så vacker på den bilden, håret glänste i kapp med mitt leende och klänningen satt helt perfekt.
Mindre vacker var man på bilden som togs i smyg, på mig och prins William, av engelska paparazzis. Vi möttes på en pub i London där jag arbetade som bartender. Han kom in en kväll med sina klasskamrater och ville dricka öl som vanligt folk. Vännerna gick runt och flirtade vilt hela kvällen. Men inte William. Han satt kvar i baren och ville veta allt om mig och mitt liv. Jag sa som det var. Att jag i själva verket arbetade som bartender för att finansiera ett hem för övergivna katter. Vi satt djupt insjunkna i diskussion långt efter stängning. Det visade sig att Wille liksom jag älskade katter. Sedan följde han mig till katthemmet där fotot togs. Det var en mindre angenäm bild på mig och cirka trettio katter. Håret stod på ända för jag hade jobbat hela natten. Men tittar man nära ser man hur prins William ler så kärleksfullt mot mig i bakgrunden. Hela England gick i taket dagen efter när bilden publicerades. Alla undrade vem denna mystiska kvinna kunde vara. Men jag hade redan lämnat landet för att slippa massa skriverier.
Självklart leder alla dessa historier slutligen till frieri. Svaren däremot varierar. I vissa fall gör jag som självaste kronprinsessan och svarar genast: Ja, ja, ja, ja! Andra gånger har jag varit mer reserverad och dröjt lite på svaret. Bara för att se reaktionen. Sedan, när prinsen eller hertigen eller vad det nu varit, börjat darra på underläppen har jag skyndat mig att svara ja. Ibland har jag varit tvungen att svara nej, då jag efter stor vånda beslutat mig för en annan prins som också friat.
Det händer emellertid också att chefen dyker upp innan man hunnit svara varken ja eller nej för att se hur det går med texten som borde vara klar. Då blir man lika vit i ansiktet som skärmen framför en som egentligen skulle ha innehållit 5000 tecken. Det skulle väl vara det då. Som skiljer mig och herr Westling åt.
