Tack Aftonbladet och Expressen för att ni ser mig

I förrgår vaknade jag på morgonen och hade bröstcancer – igen. Förra månaden var det cancer i käken och hjärnblödning. Jag har domnat bort och fått stickningar i vänster arm och det kliar så konstigt på en fläck på höger ringfinger. Jag börjar bli tjenis med personalen på sjukvårdsupplysningen och mitt sex månader gamla frikort ser ut som om det hängt med sedan födseln.

Självklart är jag galen. Jag hittar bara på alla superdödliga sjukdomar. Men kom och säg det till mig när jag ligger i sängen med benen uppdragna i fosterställning och bara VET att jag råkat ut för den nya livsfarliga sjukdomen som Aftonbladet uppmärksammat. ”Är du ständigt trött, med värkande kropp hur mycket du än sover” frågar löpsedeln mig och jag tänker att äntligen, äntligen har någon hittat min mystiska sjukdom. ”Benign myalgisk enecefalit”, jag smakar på orden och föreställer mig samtalet till sjukvårdsupplysningen.
– Hej jag har benig mylagisk ensefalit.
– Har du varit trött fastän du har sovit en hel natt, blir den första frågan och jag kommer att svara att ”ja, absolut”. Sedan kommer jag att utsättas för en rad följdfrågor som alla stämmer in på mig på pricken (jag vet för jag har kollat i Aftonbladet).
– Men herregud, åk genast till akuten, kanske kvinnan i luren kommer att utbrista, kanske hon till och med skickar en ambulans.

Dessa perioder av låssassjukdomar är lyckligtvis inte beständiga. De uppträder med några års mellanrum. Under en skidresa i gymnasiet drabbades jag av spetälska. Vad spelar det för roll att Sveriges sista leprasjuka kvinna, Kristina Asplund, dog 1976 och att ingen har insjuknat i Sverige efter det när foten är på väg att ramla av? Min bästa vän fick nog i samma veva och för första gången i mitt liv, när jag snyftandes talar om att jag drabbats av en dödlig sjukdom och förmodligen kommer att dö inom närmsta dygnet, blir jag kraftigt ifrågasatt. Kanske det var vad som fick mig att ge upp. För den gången.

För jag undrar om det inte är precis det som det handlar om. Bekräftelsen. När jag var fem år mådde jag illa en morgon. Mamma trodde mig inte och tjatade att jag skulle resa mig upp ur soffan för vi hade bråttom till dagis. När jag reste på mig kräktes jag över hela golvet. Mamma skämdes och vi stannade hemma hela dagen och jag minns att jag kände mig sedd. Det händer att jag fortfarande tar upp händelsen och säger ”mamma, du minns väl den där gången när jag var liten och sjuk och du trodde inte mig, vad dum du var då”.

På min gravsten ska det stå ”Vad var det jag sa?” Det bestämde jag i vintras när jag råkade ut för cancer i bukspottskörteln och ingen trodde på mig. Förutom en dam på sjukvårdsupplysningen som tog mina syntom, kraftig viktnedgång och mörk urin, på allvar och misstänkte Hepatit C. Jag var nästan lite lycklig när jag småsprang till infektionskliniken där jag fått en omedelbar tid. Det var mysigt att ta på sig den vita rocken och lägga sig på britsen. Hepatit är mycket bättre än cancer tänkte jag och pappa var där med mig. Men när läkaren ska lyssna på hjärtat händer något. Det kommer ett ljud som ingen av oss kan ta miste på. En dov knorr långt inne i magen.
– Är du hungrig, frågar han mig småleendes och antyder något om mina matvanor. Jag tänker ”vem har tid att äta när man ligger inför döden?” Men plötsligt var min viktnedgång inte lika märkvärdig längre och mina ögonvitor var visst inte gula utan ”kritvita”. Blodprov, urinprov, lungor och hjärta visar sig allt vara normalt och jag får gå hem igen. Det blev inte ens en övernattning trots att inte alla resultaten var klara än.

Så, tack snälla Aftonbladet och Expressen för att ni ser mig och mina livsfarliga sjukdomar. Tack för att ni ägnar er tid åt att leta rätt på dem åt mig så att jag slipper göra det. Tack för era pedagogiska punktstaplar med syntom som gör det smidigt för mig att upptäcka att det är just Benign myalgisk enecefalit eller fibromyalgi jag lider av. Fortsätter ni såhär kan jag komma att ändra texten på min gravsten till ”Vad var det jag, Aftonbladet och Expressen sa?”
Länk

Vik hädan Bitterfittor här kommer Barbie

Jag är en Barbie. Senast jag fick det förklarat för mig kunde jag inte sluta tacka. Barbie representerar det kvinnliga, jag är kvinna. Varför skulle jag inte vara tacksam?

”Jag har alltid lierat mig med män, umgåtts med män, jag har egentligen aldrig sett eller uppskattat andra kvinnor.” Talar Åsa Mattsson ut i dagens DN och mina tankar dras direkt till Natasha Peyre som i media plockade ut sina silikonbröst. "Titta allihopa vad dum jag har varit för att få uppmärksamhet."

Att se ytterligare en stackars avdankad feminist gråta ut i tre helsidor i Sveriges största nyhetstidning fick något att brista i mig. Under hela den feministiska debattens gång har dessa såkallade feminister givit sig på kvinnor som velat stanna hemma med sina barn eller stackars utvikningsflickor. Som att vägen till kvinnlig frigörelse skulle gå genom att trampa på andra kvinnor. Nu tar de upp spaltmeter när de talar ut om vad som hänt innanför hemmets dörrar och hur mycket de ångrar sig. Jag vill ha andra förebilder. Mina barn ska ha andra förebilder. Det är dags nu alla nyfeminister världen över. Nu tar vi plats. Vår tid är kommen. När vi tagit över är alla kvinnor välkomna, avdankade feminister som utvikningsflickor.

Linda Skugge är ett härligt exempel som från att vara såkallad feminist plötsligt blir hemmafru samt uppmanar andra kvinnor till att bli det. ”Sluta sprid bilden av superkvinnan” uppmanar hon i sin blogg och syftar på kvinnor som lyckas förena familj med karriär. Fokus för frustationen har flyttats från utvikningsflickor till superkvinnor. Tyvärr är det helt enkelt så att kvinnor som Linda Skugge gör precis som generationen innan, skaffar familj och vill inte vara med i kampen längre. Men för Guds skull se det och vik hädan för nästa generation feminister!

Den här gången ska vi inte vara bitterfittor, vi ska inte ge oss på varandra. Vi får sminka oss, vaxa och laga mat. Vi behöver inte heller ursäkta att vi tar plats. Vi ska kämpa för att helt enkelt få vara kvinnor utan att ge oss på varandra. Ingen kvinna, karriärist som hemmafru är sämre än den andra. Vi är bäst tillsammans och vi ska aldrig mera baktala eller se ner på varandra.

- Jag är ingen ny och modern kvinna. Jag skulle gärna vilja vara det, men jag känner alldeles för ofta att jag tillhör det gamla.

Vilket då? – Tja, 1900-talet, säger Åsa Mattsson och skrattar.

Låt detta citat bli ett avslut på den gamla tidens feminism där kvinnor var män i offentligheten och 1800-tals kvinnor innanför hemmets dörrar. Låt oss göra karriär eller bli hemmafruar men framför allt: Vi ska ALDRIG låta en man trampa på oss. Vi ska alltid hålla samman. Vi kan kalla oss Barbies.

Min Rebelliska Kärnfamilj

"Hur kom det sig att min generation inte tog upp stafettpinnen från 70-talets familjekritik och fortsatte vidareutveckla och hitta alternativa sätt att organisera våra liv?", frågar sig Maria Sveland i DN:s följetong "folkhemmet i förändring" och jag funderar en stund över frågan. Sen slår det mig -Vilken jävla stafettpinne?

Det är nu 40 år sedan det magiska årtalet -68 och till dess ära visade vi en affischkonstutställning från samma åratal på Uppsala Konstmuseum. Längst inne i utställningslokalen visades en filmdokument som sammanställts av Anders Folke med bland annat Gud i Brallan och Blå Tåget. Besökarna kom för mig att bli en utställning i utställningen. Det fanns knappt något syre i det lilla rummet den månaden utställningen ägde rum. Lokalen var fullproppad med 60 åringar som småleendes hummade med och kommentarer likt ”men titta där är ju Bertil” var ytterst vanligt förekommande.

Jag avundadas dem, jag ser upp till dem och vill veta allt om hur det var att leva på den tiden. ”Jag ska också göra revolt och ockupera kårhus” tänker jag, ”jag ska inte gifta mig utan bo i kollektiv med massa rebeller och tillsammans ska vi rädda världen”. Jag ser mig omkring i rummet. Det är kavajer och dräkter, det är läppstift och snygga frisyrer. ”Där är Arne” säger en man till mig och pekar på tv:n, ”han är professor i lavar nuförtiden”.

Jag tänker på min egen kärnfamilj. Mamma, pappa, och en lillebror. Fyra år emellan oss. Villa, Volvo, campingsemestrar och husdjur. Det kom ju aldrig någon stafettpinne! Rebellerna blev kärnfamiljer och när de själva blev föräldrar och skaffade familj blev inte ordet familj ett skällsord längre. Det är inte vårt fel att våra föräldrar har grävt ner stafettpinnen i grönsakslandet utanför förortsvillan, odlat potatis och morötter på den och matat oss med vackra illusioner om kärnfamiljer.

Samtidigt funderar jag över om kärnfamilj och rebell måste stå i motsättning till varandra och bestämmer mig för att i framtiden gå i mina föräldrars fotspår och skaffa mig en rebellisk kärnfamilj. För utanför vår villa har det i smyg flaggats på Fidel Castros födelsedagar och min mamma och pappa är inte gifta. Våra kärnfamiljsmiddagars samtal kretsar kring politik och världens orättvisor och ibland bär mamma sin palestinaschal till jobbet.

Senior Show

För en sisådär tjugo år sen hade jag svårt att sitta stilla. Efter femton minuter började det rycka i benen. Släktmiddagarna var pest och pina. Jag och min bror tittade otåligt på mamma bedjande om att få lämna bordet. När vi väl fick gå skulle de vuxna sitta kvar och prata.

”Blablabla bla blabla” lät det och jag fattade inte ett skit av vad som sades. För att jag och brorsan skulle hållas lugna, även utan konstant uppmärksamhet, hittade mamma på olika aktiviteter åt oss. Ibland fick vi se på någon film med en varsin påse godis och ibland plockade hon fram ett pussel eller spel.

I helgen uppmärksammade jag samma tendenser hos farmor och mammas morbror Roland. Inspirerad av "kitty show"som vuxit sig allt större bland kattägare i storstan gick jag och hämtade datorn.

Jag tänker inte ta patent på idén men jag vill gärna dela med mig av den. Visar era älskade gamlingar tendenser som att skruva på sig under långa samtal, vädjande blickar eller ett allmänt rastlöst beteende sätt dem då bekvämt någonstans och klicka på länken "senior show" som jag valt att kalla den. Jag lovar att det kommer göra succé!

Ungdomen är Libanons framtidshopp

Splittringarna inom Libanons religiösa grupper har sedan inbördeskriget ökat och blivit alltmer invecklade. Samtidigt är det idag ungdomarna som utgör majoriteten av den libanesiska befolkningen. Framtidspartiet proklamerar i sitt partiprogram att ungdomarna är gruppen som vägrar att återuppta väpnad strid, tror på demokrati och inte har sekteristisk eller geografisk identitet utan en libanesisk identitet.

Måndagen den 5 maj i år deklarerar Libanons regering att Hizbollahs telenät som byggts ut i delar av Libanon är olagligt. Efter upptäckten att den shiitiske säkerhetschefen låtit installera övervakningskameror på Libanons flygplats för Hizbollahs räkning blir denne förflyttad. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ser aktionerna som en krigsförklaring och på onsdagen bryter striderna ut. På fredagen uppges Hizbollah ha tagit över nästan hela den muslimska delen av Beirut. Över 7 000 libaneser rapporteras vara på flykt och landet står på randen till ett nytt inbördeskrig.

Amer Sinno, 25 satt med sina vänner på en coffee shop i Saquiet el Janzir, västra Beirut när Hizbollah anhängare plötsligt stormade in och öppnade eld.
"Jag tackar gud att skottet passerade mellan mina ben" säger han, "min vän träffades i armen". Amer lyckades fly hem och spenderade resten av natten gömd på toaletten eftersom de sköt nere på gatan utanför huset. "Jag kunde inte försvara mig" säger han och förklarar att han varken har vapen eller träning i krig. ”De flesta av oss ungdomar i Beirut är välutbildade och vi tror inte på vapen och krig"

Det ska ta den arabiska medlingsgruppen sex dagars förhandlingar att nå fram till en uppgörelse där Hizbollah får 11 av parlamentets 27 platser samt den vetorätt de haft som krav sedan 2006.
"Saken är den med oss libaneser", berättar Amer dagen efter att avtalet slagits igenom, "vi älskar livet och glömmer så snabbt, jag var på Club White i centrala Beirut igår och det gick inte att få sittplatser det var människor överallt”.

De bittra striderna har tagit uppemot 80 människoliv. Uppgörelsen har prisats från båda sidor i konflikten. För Libanons ungdomar har livet redan gått vidare, Amer ser ljust på framtiden. Till helgen ska han visa sina vänner från Los Angeles Beiruts nattliv.

Vittnar de överfyllda dansgolven inne på Beiruts nattklubbar om ungdomens naiva optimism och politisk passivitet? Eller är det kanske just det som är nyckeln till freden? – Förmågan att glömma, enas över gränserna under glittrande discokulor och låta livet gå vidare.

Länk

Monarkist eller Patriarkatanhängare, du man av folket?

Kungabarnen blir alltmer ”vanliga Svenssons” förklarar Jakob E:son Söderbaum i Expressen den 5 juni 2008 och fortsätter med ett utlägg om sin övertygelse i att kungafamiljen Svensson i framtiden inte kommer att klara av sin viktigaste uppgift i livet ”att stå upp för mycket höga krav i tillvaron”. Detta är enligt herr Söderbaum, själv en man av folket, ett hot mot landets framtid, ett land med monarkin som främsta kulturbärande institution.

Så långt hänger jag med, Jakob är framför allt en monarkist, mer än en rojalist. Hans intresse ligger inte i kungligheternas privatliv förklarar han och berättar lite senare om hur dåligt Drottning Margrethe II:s make Prins Henrik har mått och att han i stor utsträckning hållit sig i skymundan. Ur detta har slutsatsen dragits att Daniel Westling af Folket inte skulle klara av ett liv i skuggan av sin hustru Drottning Victoria.

Eller är det kanske en helt annan åsikt som önskas föras fram? Misstankarna bekräftas när Jakob sist i texten lägger fram den stora, superaktuella, glödheta frågan om huruvida Victoria är den rätta tronarvingen då prins Carl Philip föddes ett år innan successionsordningen trädde i kraft. Hur ska vi nu lösa dilemmat? Dessa två stora frågor som vårt fosterlands framtid hänger på.

Jo, där har Jakob svaret. Victoria abdikerar och gifter sig med sin Daniel och prins Carl Philip blir kung och därmed har vi räddat hela den svenska monarkin.

Men, vänta nu. Är inte prins Carl Philips flickvän också en ”vanlig Svensson”? Kanske har Jakob inte funderat över detta faktum i sin iver att återinföra en man vid tronen. Eller har slutsatsen dragits att det är enklare för en kvinna än en man att stå i skuggan av sin partner? Då kanske Jakob bör titulera sig patriarkatanhängare istället för monarkist.

Länge leve den svenska monarkin, jag är övertygad om att vår kära Kronprinsessa Victoria Bernadotte kommer att axla rollen som Drottning av Sverige med glans. Lika stark är min övertygelse i att en man som Daniel Westling kommer att klara av ett liv i skuggan av denna fantastiska kvinna. Som den monarkist jag är vill jag avsluta med ett citat från vår käre konung Carl XVI Gustaf: ”För Sverige -i tiden”. För ett kungahus – i tiden.
Jakobs spännande blogg

Världsfred i en liten ask

Min blog kommer inom snar framtid läggas ned. Den kommer nämligen inte längre fylla någon funktion. Anledningen är att alla världens problem snart kommer att vara lösta. Som jag har funderat över svaren på världens stora frågor. Samtidigt har Said Jalili, Irans säkerhetschef tillsammans med presidenten Mahmoud Ahmadinejad, kommit på lösningen och svaren. Alltihopa har sedan lagts i ett paket som tyvärr inte har offentliggjorts ännu men jag väntar med spänning...

Mest nyfiken är jag förstås på vilken genial idé de kommit på och hur de tänkt gå till väga för att verkligen lösa alla världens problem. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur överlämnandet av detta paket ska te sig och vem det är till. Och hur ser paketet ut? Har de slagit in det i silkespapper och knutit hårt med glansiga snören som sedan krusats eller har de lagt det i en presentask med ett lock som går att lyfta av? Ja, frågorna är många och jag väntar som sagt med spänning på offentliggörandet...

Peace Love and Understanding

När jag och min bror var små brukade han nypa mig. Jag slog tillbaka så hårt jag kunde och kunde inte för allt i världen förstå när mamma blev arg på mig och sa att jag som var större och starkare borde veta bättre. Det som gjorde mig argast och mest frustrerad var att mamma tröstade honom fast även jag var ledsen. Ofta förekom dessa incidenter och hela tiden kände jag den stora orättvisan.

Jag ville inte bli arg och upprörd idag men kunde inte låta bli när jag såg reaktionerna på artikeln om Israels 60-årsfirande i dagens DN. När verkligheten ser fruktansvärd ut kan objektivitet låta som kritik. Det har diskuterats till leda vems fel det är och huruvida media är vinklad. Det räcker nu. Khalas!

Medan vi här hemma diskuterar vems fel det är och vem det är mest synd om lever dessa såkallade gubbar och kärringar på minnen och hopp. Och de lever i misär. Det är dessa människor det handlar om och det är just dessa människor vi ska lägga vår energi på.

Det är staten Israels 60-års dag men det är samtidigt någon annans 40-års dag. Peace Love and Understanding. Låt oss dra oss till minnes vad som låg i fokus då. Människan. Kom gärna förbi Uppsala Konstmuseum och se vår affischutställning som invigdes idag. Låt er inspireras av en tid där optimism rådde och tron på att kärleken övervinner allt. Invigningen var sprängfylld med 60-åringar som småleende mindes tillbaka. Om 40 år vill jag uppleva samma sak.

Min Förtröstande Fikus

Tänk att det finns en varelse här på jorden som nästan alla invånare äger. Den är älskad och kärleksfullt omhändertagen av många –om den har tur. I andra fall, och jag gissar på de flesta, får den stackars lilla hjälplösa varelsen utstå värre saker än vad en människa skulle kunna drömma om…

Den lever i fångenskap långt borta från sin naturliga ursprungsmiljö. En del får aldrig någonsin se solens strålar, ett flertal får aldrig känna frisk luft. De som vanvårdas torteras långsamt till döds med långa perioder helt utan vare sig vatten eller omsorg.

Varje dag ser jag dessa stackars halvdöda krukväxter och det svider inombords när jag tänker på det spirande liv som långsamt tynar bort.

Under min termin i Kairo fick mamma, den enda jag litar helt och fullt på när det kommer till mina små älsklingar, hela ansvaret. En liten benjaminfikus som stod i köket i studentkorridoren fick jag de andra att lova dyrt och heligt att de skulle vattna. När jag efter fem månader kommer hem igen finner jag till min fasa den lilla plantan stå helt snustorr full med vissna blad. Jag tänkte ”skam den som ger sig” och satte igång ett återupplivningsförsök. Alla bladen drogs av, kvar blev två små ynka kvistar, och den fick vatten. Det tog inte mer än en vecka så kunde man börja urskilja små gröna skott överallt på kvistarna. Nu, fyra månader senare står den och stoltserar i köksfönstret full med gröna blad och sprudlande av liv. Det är det mest uppiggande jag varit med om på länge. När det ibland känns som att allt hopp vore ute kan jag erinra mig min lille vän där ute i köket. För visst inger det en smula hopp om livet?
Länk

Ett litet meddelande till Mr. Hu

Det mig till synes viktigaste för en stats överlevnad är att det existerar en nationskänsla. Men hur skapas egentligen den känslan? Personligen blir jag som svenskast när jag bor utomlands eller under Fotbolls-VM. Eller när någon med en annan nationalitet vågar sig på att kritisera mitt kära land.

Turkiet har med sina över 40 minoriteter stora problem att skapa en nationskänsla. Därför kan en kurd i Turkiet som vill tala sitt språk eller fira sina högtider ses som ett hot mot nationen och nationskänslan. Med det i tankarna ser jag på Kina och Tibet. Kan det förklara hur stora mäktiga Kina kan se på lilla fredliga Tibet och deras önskan att få utöva sin religion i fred som ett så stort hot?

Över hela världen reser sig nu kineser ursinniga över hur omvärlden kan vara så kritisk mot dem och deras arrangemang till OS. Har man någonsin sett Kina så enat? Kan vi i väst genom våra protester mot Kina och deras behandling av tibetaner ha hjälpt Kina på vägen till att skapa sig en nationskänsla?

Om så vore fallet borde kanske den bästa tiden att ge invånarna i Tibet sina friheter vara just i denna stund när kineser världen över reser sig och gemensamt försvarar sitt land inför omvärlden.

Det var bara en liten tanke som dök upp i huvudet på mig när jag istället borde ägna mig åt att studera idéanalys som statsvetenskaplig metod. Och eftersom jag inte har Hu Jintaos nummer kan jag bara skicka ut mitt budskap i cyberrymden med förhoppningen att det når fram: ”Mr. Hu, den bästa tiden är nu!”

Men jag har faktiskt hjälpt Kinas befolkning på ett mer konkret sätt idag. Amnesty hade på ett väldigt pedagogiskt sätt radat upp fyra svartklädda kinesiska ”fångar” med huvor på gågatan idag. En bandspelare spelade upp ett tickande ljud precis som en bomb. För 20 kr kunde man rädda en av dem fick jag det förklarat för mig. Det gjorde jag naturligtvis och min fånge fick kliva ner från det lilla podiet och ta av sig huvan (rätt söt var han, men såg inte så kinesisk ut utan mer svensk). Nöjd och glad gick jag in på H&M och belönade mig med ett par söta linnen inför våren. Men när jag kom ut på gågatan stod han där uppe igen. Jag vet inte vad han hunnit göra sig skyldig till under den korta tiden jag varit borta så jag gick bara förbi och låssades inte se honom. Undrar lite smått om han står kvar där än…
Länk

Lagstadgad medmänsklighet?

Det är tisdagsmorgon och rusningstrafik på Kungsgatan i Uppsala. En man ligger raklång på trottoaren. Det tar ett tag för mig att reagera, främst med anledning av de förbipasserande människornas uttryckslösa ansikten. Jag slänger ifrån mig väskan och rusar fram medan jag ropar om någon har kontrollerat ifall han andas.
– ”Nej”, får jag till svar, ”han är säkert bara full, polisen får komma och hämta honom”.

Tre månader tidigare, under tiden då jag var bosatt i Kairo, blev jag vittne till en olycka. På väg hem från skolan hör jag plötsligt en smäll. En man på cykel med sina två söner bakpå har fått en knuff av en bil och slagit omkull. Innan jag hinner fram har två pojkar tagit varsin av sönerna bakpå sina vespor, en man och en kvinna pratar med den chockade pappan medan en pojke tar på sig ansvaret att lugna mig. Han förklarar att sönerna ska tas till närmsta apotek för att bli omplåstrade och att det inte finns någon anledning till oro.

På kristdemokraternas webbsida civilkurage.nu går det att läsa om hur viktig en lag om civilkurage är för vårt land. En sådan lag skulle enligt dem öka medmänskligheten som de anser ha minskat med åren i vår individualiserande värld. Lagen om civilkurage skulle ställa krav på oss att ingripa när en medmänniska är i nöd, det skulle göra det olagligt att bara gå förbi någon som behövde ambulans eller att inte ingripa vid våldtäkt. Bilden de lagt ut visar en kvinna i en båt som håller en livboj och en man som är på väg att drunkna. ”Våga visa civilkurage” manar undertexten.

Är det som kristdemokraterna påstår på sin webbsida att vi har blivit alltför individualiserade och därför tappat vår medmänsklighet? Eller kan det vara så att vi i det svenska ordningssamhället med alla dess lagar och regler förvandlats till cyniska initiativlösa individer? Har det gått så långt i vår tilltro till samhällets stöd att vi förlorat vår medmänsklighet?

En morgon förra sommaren när vi för dagen skulle slå upp dörrarna till Uppsala Konstmuseum där jag arbetar hade någon helt sonika bajsat framför entrén. Villrådigt tittade vi på varandra i flera minuter innan någon ställer frågan vi alla undrat högt – var ringer man när man hittar bajs på offentligplats? I ett land med regler kring allt och ett skyddsnät så starkt att invånarna förväntar sig att det finns ett nummer man kan ringa när man råkat på avföring på offentligplats, hur ska de då kunna väntas ingripa själva när det ligger en hel människa där?

Är det i så fall verkligen det vi behöver –ännu en lag på hur vi ska bete oss? För invånarna i Egypten existerar inte frågan kring vems ansvar det är om någon ligger raklång över gatan eller blir utsatt för brott. En debatt liknande den i Sverige om en lag på civilkurage skulle te sig bisarr för en egyptier som inte räknar med hjälp från någon annan än just sina medmänniskor.

– ”Ska jag ringa på någon” frågade jag den lilla egyptiska pojken vid olycksplatsen och tog fram min mobiltelefon. Då log han mot mig lite oförstående. Som om det skulle finnas ett nummer man kunde ringa om någon råkat ut för en mindre olycka.

Sticka dig snäll

Nu sätter jag igång och bloggar... Jag har löjligt liten erfarenhet av bloggning och fick googla ordet för att överhuvudtaget komma igång. Efter en veckas tokläsning av diverse bloggar om allt man kan tänka sig och lite därtill känner jag mig redo att ta mig an uppgiften.

En annan anledning till den tröga starten är känslan av att det ämne jag först tar upp måste vara det som ligger mig varmast om hjärtat. Ganska så snart insåg jag det omöjliga i uppgiften och bestämde mig helt enkelt för att börja någonstans i mitten.

Jag vill berätta om ett par underbara tofflor jag har fått dille på att sticka, mönstret går att finna
här. Jag rekomenderar att sticka dem med stickor i bambu, det blir mysigare så.. Lite ändringar i designen har gjorts, till exempel bytte jag ut garnet till "silke alpaca" från drops i färgen 3140 och jag struntade i att virka blomman, istället sydde jag på en. Det första paret trippar nu mitt kusinbarn Felicia runt i och det andra i storlek mindre ligger och väntar på att få användas av min kompis Charlotts nyanlända dotter Lilly.

Det skulle ju kunna antas att min fascination för att sticka barntofflor grundas i en enorm men undertryckt längtan efter egna barn -men så är absolut inte fallet. Istället har det helt enkelt att göra med plaggens minimala mått som gör det möjligt att redan inom en dag se resultat. Men tyvärr fick farmor syn på dem och blev lite avundsjuk. Det hela slutade med att jag fick lova att sticka henne ett par. Nu gäller det bara att hitta ett lika enkelt mönster på vuxentofflor.

Faktum att stickning kan leda till en bättre värld behöver jag knappt förklara.. Att få någonting som har tillverkats enbart till en själv ger en härlig känsla som är svår att slå. Samtidigt är det underbart att få göra en annan människa glad genom att ge bort någonting som tillverkats med kärlek. Slutligen, tänk bara om världens alla ledare skulle ha små stickningsprojekt pågång mellan sina toppmöten, skulle inte världen se lite annorlunda ut...?