Mitt i en nedförsbacke, mitt i natten, mitt i vintern, mitt i allting slog det mig. Jag hade knappt någon aning om var jag skulle. Men uppklädd var jag från tårna. Som alltid på väg till ännu en plats, någonstans som var borta. Jag lyssnade på musik högt i min handsfree och svarade därför med snabbknappen.
- Hallå?
- Har du glömt eller?
Tvärnit. Jag svängde cykeln i nittio graders vinkel och fortsatte trampa. Svalde mina skamsna tårar med ett skratt.
- Jag svänger om, jag kommer!
- Haa ha ha, hon har GLÖMT Christian! Hon har ju GLÖMT!
Det har snart gått ett år sedan den natten och jag glömmer allt mer sällan. I dag är det fredag, i går var det torsdag och då var jag på bio. Den var bra. I måndags tvättade jag och städade och i tisdags försov jag mig. Förra helgen var rolig, jag träffade mammas morbror Roland. Vi drack kaffe. I morgon kommer Claudia. Klockan 12.15 landar hon på Arlanda. Det ska bli kul.
Det händer fortfarande att minnet sviker mig. I bland tappar jag en hel dag. I bland tappar jag mig mitt i en mening. Men den natten det slog mig glömmer jag aldrig. Jag kan återberätta om och om i minsta detalj om vämen i den rösten som sa att "det gör ingenting Tove, man får glömma. Snälla kom hit bara, Christian är här också och han saknar dig och jag saknar dig så kom nu". Efter den kvällen har vi varit oskiljaktiga.
Jag har letat så efter orden att beskriva hur jag känner men det går inte. Så jag skriver om natten det slog mig istället. Just detta förstod jag där i backen: Jag är så glad att du finns i mitt liv och är precis den du är. Aldrig dömmer du mig eller ger mig dåligt samvete. När jag faller finns du där. Alltid. Som jag kommer att finnas för dig. Alltid. Jag älskar dig Rosi. Tack för att jag får vara din vän.
