För inte så länge sedan var det dags igen. Jag blev singel. Och som på beställning kommer den smygande. Den ödesdigra, hissnande tanken: ”Jag kommer aldrig att träffa någon, jag kommer leva ensam resten av mitt liv”. Genast kan jag se hela livet framför mig. Aldrig är det så enkelt att skåda sin framtid som när man just blivit singel. Första fem åren blir självklart fyllda av meningslöst dejtande. Medan mina väninnor gifter sig och skaffar små söta barn står jag kvar och stampar på samma ställe. Efter en tid kommer jag att finna mig i situationen och flytta in i ett litet hus med en massa katter. Och fåglar. Jag blir en sån där tant som alla mina väninnors barn älskar. För jag har alltid med mig karameller när jag kommer på besök. Och på somrarna åker jag till Spanien och träffar heta, unga spanjorer. Som jag tror älskar mig men bara är ute efter mina pengar. När jag slutligen blir pensionär har jag varken pengar eller barn som kommer och hälsar på mig på ålderdomshemmet.
Jag ringde pappa. Vilket är en bra idé när tankarna skenar iväg med en på det sättet. Han påminde mig om att jag inte är 67 år på Mallorca med massa katter och karameller. Sedan sa han något väldigt smart. Att alla känner så någon gång i livet. Det gjorde han också. Så träffar man oftast någon. Som han träffade mamma. Varför inte se till att ha det så skoj som möjligt under tiden?
I en stor lägenhet i centrala stan bor det tre singeltjejer. Jag lärde känna dem förra sommaren och nu har de, som de själva så fint kallar det, adopterat mig. För att ta sig in i själva lägenheten måste man först bestiga ett berg av runt femhundra tjejskor. Därefter kommer ett kök. På kylskåpsdörren trängs foton på familjer och vänner med kvarglömda troféer från killar som varit där. I vardagsrummet går tv:n varm med det ena Sex and the City avsnittet efter det andra. Minst en gång i veckan hälsar jag på där. Det händer ibland, inte allt för ofta, att någon av dem varit lite huslig och bakat något som det bjuds på. Oftast blir det popcorn. Sedan droppar de in. En efter en. Vackra, intelligenta och spännande tjejer. Och självklart en och annan vacker och intelligent kille också. Vi dricker vin och lustiga drinkar som vi mixat till i köket. Vad som gör dessa kvällar så speciella är att där förekommer inget prat om killar och förhållanden. Självklart händer det att någon frågar hur det gick på senaste dejten. Eller vad det var för snygging man sågs tillsammans med på stan. Men det ältas inte om ensamhet. För vi är inte ensamma. Vi har varandra. Träffar man sedan någon som vill vakna upp med en på morgonen, skaffa hus och barn kan det vara en trevlig bonus. Men inte en förutsättning för att kunna leva.
Självklart infinner den sig ibland. Den där förlamande känslan av ensamhet som kommer efter ett förhållande som tagit slut. Men då har jag mina systrar. Som den dagen jag lämnat in mitt examensarbete och firade det med en extra klick sylt i filen i all ensamhet. En av mina äldsta väninnor ringde precis då och fick reda på detta lite tragiska. Hon slängde sig genast på sin pojkväns cykel, hon nådde knappt ner till tramporna, och cyklade genom halva stan till mig med en flaska fint vin de hade hemma. Sedan satt vi på balkongen halva natten medan hon entusiastiskt upprepade hur stolt hon var över mig. Eller den natten förra veckan, efter en utekväll med singeltjejerna, när jag plötsligt och utan anledning blev liten och ensam. Utan några krusiduller följer en av dem mig hem och sover över. Morgonen därpå mötte vi upp alla på stan för lite fniss och skvaller.
Om fem år kommer troligtvis många av oss ha stadiga förhållanden. Någon har kanske fått barn. Vad som händer i framtiden kan ingen veta. Endast en sak är helt säker. Ingen av oss kommer någonsin vara ensam.
