En liten kärleksförklaring jag länge velat framföra

Mitt i en nedförsbacke, mitt i natten, mitt i vintern, mitt i allting slog det mig. Jag hade knappt någon aning om var jag skulle. Men uppklädd var jag från tårna. Som alltid på väg till ännu en plats, någonstans som var borta. Jag lyssnade på musik högt i min handsfree och svarade därför med snabbknappen.
- Hallå?
- Har du glömt eller?

Tvärnit. Jag svängde cykeln i nittio graders vinkel och fortsatte trampa. Svalde mina skamsna tårar med ett skratt.
- Jag svänger om, jag kommer!
- Haa ha ha, hon har GLÖMT Christian! Hon har ju GLÖMT!

Det har snart gått ett år sedan den natten och jag glömmer allt mer sällan. I dag är det fredag, i går var det torsdag och då var jag på bio. Den var bra. I måndags tvättade jag och städade och i tisdags försov jag mig. Förra helgen var rolig, jag träffade mammas morbror Roland. Vi drack kaffe. I morgon kommer Claudia. Klockan 12.15 landar hon på Arlanda. Det ska bli kul.

Det händer fortfarande att minnet sviker mig. I bland tappar jag en hel dag. I bland tappar jag mig mitt i en mening. Men den natten det slog mig glömmer jag aldrig. Jag kan återberätta om och om i minsta detalj om vämen i den rösten som sa att "det gör ingenting Tove, man får glömma. Snälla kom hit bara, Christian är här också och han saknar dig och jag saknar dig så kom nu". Efter den kvällen har vi varit oskiljaktiga.

Jag har letat så efter orden att beskriva hur jag känner men det går inte. Så jag skriver om natten det slog mig istället. Just detta förstod jag där i backen: Jag är så glad att du finns i mitt liv och är precis den du är. Aldrig dömmer du mig eller ger mig dåligt samvete. När jag faller finns du där. Alltid. Som jag kommer att finnas för dig. Alltid. Jag älskar dig Rosi. Tack för att jag får vara din vän.

Vart tog ni vägen..

...små söta orden? Efter en hel arbetsdag framför en tom skärm och en hel kväll med fingret på delete-knappen ger jag upp. Eftersom jag har bestämt mig för att uppdatera min blogg lite oftare låter jag någon annan tala för mig i dag. Min högsta dröm i livet är att någon gång hitta orden att beskriva - om så bara en tiondel så bra - Kärleken som Pachelbel. För det är precis vad jag tror hans avsikt var med detta mästerverk.

Allrakäraste systrar

För inte så länge sedan var det dags igen. Jag blev singel. Och som på beställning kommer den smygande. Den ödesdigra, hissnande tanken: ”Jag kommer aldrig att träffa någon, jag kommer leva ensam resten av mitt liv”. Genast kan jag se hela livet framför mig. Aldrig är det så enkelt att skåda sin framtid som när man just blivit singel. Första fem åren blir självklart fyllda av meningslöst dejtande. Medan mina väninnor gifter sig och skaffar små söta barn står jag kvar och stampar på samma ställe. Efter en tid kommer jag att finna mig i situationen och flytta in i ett litet hus med en massa katter. Och fåglar. Jag blir en sån där tant som alla mina väninnors barn älskar. För jag har alltid med mig karameller när jag kommer på besök. Och på somrarna åker jag till Spanien och träffar heta, unga spanjorer. Som jag tror älskar mig men bara är ute efter mina pengar. När jag slutligen blir pensionär har jag varken pengar eller barn som kommer och hälsar på mig på ålderdomshemmet.

Jag ringde pappa. Vilket är en bra idé när tankarna skenar iväg med en på det sättet. Han påminde mig om att jag inte är 67 år på Mallorca med massa katter och karameller. Sedan sa han något väldigt smart. Att alla känner så någon gång i livet. Det gjorde han också. Så träffar man oftast någon. Som han träffade mamma. Varför inte se till att ha det så skoj som möjligt under tiden?

I en stor lägenhet i centrala stan bor det tre singeltjejer. Jag lärde känna dem förra sommaren och nu har de, som de själva så fint kallar det, adopterat mig. För att ta sig in i själva lägenheten måste man först bestiga ett berg av runt femhundra tjejskor. Därefter kommer ett kök. På kylskåpsdörren trängs foton på familjer och vänner med kvarglömda troféer från killar som varit där. I vardagsrummet går tv:n varm med det ena Sex and the City avsnittet efter det andra. Minst en gång i veckan hälsar jag på där. Det händer ibland, inte allt för ofta, att någon av dem varit lite huslig och bakat något som det bjuds på. Oftast blir det popcorn. Sedan droppar de in. En efter en. Vackra, intelligenta och spännande tjejer. Och självklart en och annan vacker och intelligent kille också. Vi dricker vin och lustiga drinkar som vi mixat till i köket. Vad som gör dessa kvällar så speciella är att där förekommer inget prat om killar och förhållanden. Självklart händer det att någon frågar hur det gick på senaste dejten. Eller vad det var för snygging man sågs tillsammans med på stan. Men det ältas inte om ensamhet. För vi är inte ensamma. Vi har varandra. Träffar man sedan någon som vill vakna upp med en på morgonen, skaffa hus och barn kan det vara en trevlig bonus. Men inte en förutsättning för att kunna leva.

Självklart infinner den sig ibland. Den där förlamande känslan av ensamhet som kommer efter ett förhållande som tagit slut. Men då har jag mina systrar. Som den dagen jag lämnat in mitt examensarbete och firade det med en extra klick sylt i filen i all ensamhet. En av mina äldsta väninnor ringde precis då och fick reda på detta lite tragiska. Hon slängde sig genast på sin pojkväns cykel, hon nådde knappt ner till tramporna, och cyklade genom halva stan till mig med en flaska fint vin de hade hemma. Sedan satt vi på balkongen halva natten medan hon entusiastiskt upprepade hur stolt hon var över mig. Eller den natten förra veckan, efter en utekväll med singeltjejerna, när jag plötsligt och utan anledning blev liten och ensam. Utan några krusiduller följer en av dem mig hem och sover över. Morgonen därpå mötte vi upp alla på stan för lite fniss och skvaller.

Om fem år kommer troligtvis många av oss ha stadiga förhållanden. Någon har kanske fått barn. Vad som händer i framtiden kan ingen veta. Endast en sak är helt säker. Ingen av oss kommer någonsin vara ensam.

Det gör ont

Det är en av vinterns kallaste dagar. Pulkan rasslar i skaren. "Snälla mamma en gång till". Blöta tumvantar och andedräkten som moln runt mitt lilla huvud. "Snälla mamma". Tillslut måste vi gå in. Jag är iskall och lite för ivrig. Mamma hinner inte hejda mig och ropar förskräckt. "Man måste ta kallt vatten först". Små vita barnhänder under kokhet vattenstråle blir glödande röda. Först kände jag ingenting. Sedan kom smärtan. Jag lärde mig något den dagen.

Ändå...

...stoppar jag mitt frusna hjärta lika ivrigt under glödheta strålar. Om och om igen. Det gör lika ont varje gång.

Inget spelar någon roll i skymningslandet

Jag råkar veta att det bor en grävling vid Carolina Rediviva. Att koltrasten sjunger som högst där jag bor vid tresnåret. Jag vet hur tidningskillen ser ut när han trampar genom mitt kvarters öde gator. Stjärnorna är min himmel och natten min dag. Jag är ett nattsudd.

På vintern försöker jag följa den normala dygnsrytmen. Mitt nattsuddande blir förknippat med ångest. Man borde vara vaken de få timmar solen visar sig. Men på sommaren får jag leva ut. Jag får se solen gå ned och upp igen. Höra fåglarna tystna för bara en liten stund för att sedan sätta igång. Juni är som allra bäst. Solen står i zenit över kräftans vändkrets. Jag står på balkongen över ett öde bostadsområde. Framför mig delar koltrastarna knotten med fladdermössen. Natt och dag är ett.

Jag vet att det är en få förunnad lyx att kunna välja sin dygnsrytm. Jag vet också att mitt levande är ohälsosamt i längden. Men jag är vuxen, barnlös och frilansjournalist. Jag får vara vaken hur länge jag vill. Så har det inte alltid varit.
Jag minns när jag var i åttaårsåldern. Det var nyårsafton och jag hade bestämt mig. Att för första gången få uppleva tolvslaget. Alla tidigare år hade jag somnat. Nu var jag fast besluten att klara det. Jag var på besök hos min ett år äldre kusin. Det var på den tiden den alkoholfria cidern fortfarande innehöll alkohol. Vi hade fått i oss en stor flaska var. Hur som helst. Jag minns att vi satt där och stirrade på klockan medan den långsamt närmade sig midnatt. Så slog den tolv. Jag tittade på min kusin. Jag tittade mig runt. Kanske var det cidern. Men jag minns att det var magiskt.

Sex år senare var jag hemma hos en jämngammal kompis. Vi hade föräldrafritt och kunde inte komma på något busigare att göra än att sitta uppe hela natten. Vid tresnåret minns jag att vi badade bastu. Klockan fem tog vi en sväng utanför huset och åkte lite linbana. Något som på dagen hade varit hur fjantigt som helst. Men på natten blev det kittlande och förbjudet. Runt sju målade vi tånaglarna och vid tio stupade vi i säng med en bubblande känsla av frihet.

En natt förra sommaren hittade jag en lucka ut till mitt tak. Där satt jag hela nätter och tittade på stjärnfall, soluppgångar och solnedgångar. När jag blev hungrig cyklade jag till nattöppna Statoil och köpte det jag behövde som jag sedan tog med mig upp på taket. Natten löser upp alla måsten. Tiden tar sig en annan dimension. Egentligen har inget förändrats. Natten är lika magisk som när jag var åtta år. Ger mig fortfarande samma bubblande känsla av frihet. Jag säger god natt till min granne och kokar mig en kopp te. I natt tänker jag inte gå och lägga mig.

Jag mötte Dorian Gray

Jag tror mig (på mindre vetenskapliga grunder) ha upptäckt ett kausalt samband mellan mitt känsloliv och min kreativitet. Med Grieg, Pachelbel, Bach och grabbarna som enda sällskap är jag återigen vaken halva nätterna med endast två vaniljfudge skramlandes i magen. Orden, fraserna och en babymössa kom till mig först. Därefter ett och ett halvt par babytofflor, två sjalar och handledsvärmare. Sist en halvfärdig tavla och några dikter. Nu får jag väl hoppas att jag inte likt Basil Hallward slutar som ingenting, helt uppfräten av syra. Det är förmodligen ungefär så det kommer att kännas. Nån gång. Men just nu är det bara skoj att vara tillbaka...

Här kommer handledsvärmarna:
Ha ett mellantjokt garn (typ malabrigo) 1 hg och strumpstickor 3,5-4 (eller gör som jag sticka på vanliga och sy ihop sen)

Lägg upp 40 maskor och sticka resår 2rm, 2am i 8cm. Sedan slätstickning 5cm. Därefter resår 2rm, 2am över 14m och slätstickning över resten i 7cm. Maska av ganska löst. Sy tummöppning med några stygn över resåret (två cm in). Gör en till.
Klar!

Nu är det dags...

... att uppdatera bloggen lite oftare. Tanya min älskade, tack för tjat och påtryckningar. Nästa inlägg kommer inom kort...

Drömprinsar

I dagar som dessa, då det talas en del om frierier mellan kungligheter och folk av folket, kan man inte låta bli att tänka på de gånger man själv varit i liknande situationer.
Som den gången, bara för att ta ett exempel, då man arbetade som blomsterflicka i Belgien. Prins Amadeo skulle precis till att fylla tjugo. Plötsligt stod han där inne i min blomsteraffär. Ung och vacker och jag likaså. Jag höll på med ett stort arrangemang med rosa rosor och liljor och kände inte igen honom till en början. Vi småpratade lite och det hela slutade med att han bjöd mig till sin fest. Hela natten dansade vi och inte förrän dagen efter när jag såg mig själv på löpsedeln förstod jag vem han var. Jag var så vacker på den bilden, håret glänste i kapp med mitt leende och klänningen satt helt perfekt.

Mindre vacker var man på bilden som togs i smyg, på mig och prins William, av engelska paparazzis. Vi möttes på en pub i London där jag arbetade som bartender. Han kom in en kväll med sina klasskamrater och ville dricka öl som vanligt folk. Vännerna gick runt och flirtade vilt hela kvällen. Men inte William. Han satt kvar i baren och ville veta allt om mig och mitt liv. Jag sa som det var. Att jag i själva verket arbetade som bartender för att finansiera ett hem för övergivna katter. Vi satt djupt insjunkna i diskussion långt efter stängning. Det visade sig att Wille liksom jag älskade katter. Sedan följde han mig till katthemmet där fotot togs. Det var en mindre angenäm bild på mig och cirka trettio katter. Håret stod på ända för jag hade jobbat hela natten. Men tittar man nära ser man hur prins William ler så kärleksfullt mot mig i bakgrunden. Hela England gick i taket dagen efter när bilden publicerades. Alla undrade vem denna mystiska kvinna kunde vara. Men jag hade redan lämnat landet för att slippa massa skriverier.

Självklart leder alla dessa historier slutligen till frieri. Svaren däremot varierar. I vissa fall gör jag som självaste kronprinsessan och svarar genast: Ja, ja, ja, ja! Andra gånger har jag varit mer reserverad och dröjt lite på svaret. Bara för att se reaktionen. Sedan, när prinsen eller hertigen eller vad det nu varit, börjat darra på underläppen har jag skyndat mig att svara ja. Ibland har jag varit tvungen att svara nej, då jag efter stor vånda beslutat mig för en annan prins som också friat.

Det händer emellertid också att chefen dyker upp innan man hunnit svara varken ja eller nej för att se hur det går med texten som borde vara klar. Då blir man lika vit i ansiktet som skärmen framför en som egentligen skulle ha innehållit 5000 tecken. Det skulle väl vara det då. Som skiljer mig och herr Westling åt.

Grattis allra käraste syster

Nu fyller allas vår Barbie 50 år!

Grattis!!

Skönhet har såklart ingen ålder...

Glittergrodor och vattenvärldar – vad gör ni på fritiden?

Jag skulle aldrig gått upp på vinden från första början. Det var så allt började. Eller, det är inte hela sanningen. Det var inte förrän jag öppnade den förbaskade lådan saker och ting började gå snett. Det är någonting spännande, nästan magiskt med lådor man ställt undan och sedan låtit innehållet falla i glömska. Som paket på julafton. Hur som helst tog jag med mig eländet från vinden och så var allt igång. Innan jag visste ordet av var jag fast. Mina vänner har börjat ana oråd. Men jag kan inte sluta. Jag vet vad som har hänt. Jag har blivit besatt. Beslagtagen på min fritid. Igen.

Min senaste besatthet var grodor. Det började i en liten butik i Luxor. Det var en decimeterlång, förgylld groda med diamanter på ryggen och smaragder som ögon. Oäkta såklart, men ack så vacker. Själva munnen gick att öppna och i den kunde man lägga sina diamantringar och äkta pärlhalsband. Om man hade några. Jag kunde inte dölja min kärlek, sådär som man bör, så butiksägaren drämde till med ett pris som skulle ha fått kungen av Monaco att rygga tillbaka. De kommande tre dagarna gick jag förbi skyltfönstret och sneglade på min lilla vän som sneglade tillbaka med sina grodögon. Den tredje dagen hade jag blivit underhållning för butiksägaren och hans fyra vänner som satt utanför och drack te.

– Du vill verkligen ha den där grodan va, sa en av dem och blåste ut röken från vattenpipan. Jag nickade min sorgsnaste nick tillbaka. Då hände det. Butiksägarkompisen tittade på butiksägaren som gick in för att hämta den åt mig. De båda log mot varandra i samförstånd. Vi kom överens om ett rimligt pris och så gick det till när jag införskaffade min första glittergroda.

Några månader senare och flera mil bort i presentshopen på Gripsholms slott hittade jag groda nummer två. Det var en betydligt mindre varelse som agerade prydnad på en liten pillerburk, men minst lika glittrig och tycke uppstod direkt. Kvinnan bakom disken tittade på mina trånande ögon och sa att hon förstod min passion. Ganska så snart var vi ingripna i ett samtal som endast kan äga rum mellan två entusiaster av samma intresse. Det framkom efter ett tag att hon hade över hundra levande grodor hemma. De små liven hade kostat henne äktenskapet och troligtvis också förståndet. Jag var ganska så skakad efter samtalet och grodbesattheten fick sig ett snabbt slut.

Nu tillbaka till lådan på vinden. Den här gången flyr jag inte verkligheten till glittriga sagogrodor, glasmåleri, fågelskådning eller shopping utan till helt nya världar. Jag blir stor, stark, snabb och smart. Jag har knäckt hemliga koder och räddat viktiga personer från farliga knipor. Det finns i mina drömmar på nätterna och i fantasin om dagen. När pojkvännen stod på tröskeln i gårkväll och sa någonting om mat som var klar och för hundradegången, kan du inte släppa det där? Skrek jag tillbaka att jag bara ska dö först, fattade han inte det? Alla extraliven var slut men jag hade kommit ända till vattenlandet. Min gubbe sjönk tillslut ner i havet mot en ond, bråd död. Maten hade kallnat för länge sedan. Jag tittade upp från tv-spelet mot bokhyllan på Luxorgrodan som blinkade till mig med sitt smaragdöga och förstod att jag höll på att tappa kontrollen igen. Vad brukar ni göra på er fritid?