Ett litet meddelande till Mr. Hu

Det mig till synes viktigaste för en stats överlevnad är att det existerar en nationskänsla. Men hur skapas egentligen den känslan? Personligen blir jag som svenskast när jag bor utomlands eller under Fotbolls-VM. Eller när någon med en annan nationalitet vågar sig på att kritisera mitt kära land.

Turkiet har med sina över 40 minoriteter stora problem att skapa en nationskänsla. Därför kan en kurd i Turkiet som vill tala sitt språk eller fira sina högtider ses som ett hot mot nationen och nationskänslan. Med det i tankarna ser jag på Kina och Tibet. Kan det förklara hur stora mäktiga Kina kan se på lilla fredliga Tibet och deras önskan att få utöva sin religion i fred som ett så stort hot?

Över hela världen reser sig nu kineser ursinniga över hur omvärlden kan vara så kritisk mot dem och deras arrangemang till OS. Har man någonsin sett Kina så enat? Kan vi i väst genom våra protester mot Kina och deras behandling av tibetaner ha hjälpt Kina på vägen till att skapa sig en nationskänsla?

Om så vore fallet borde kanske den bästa tiden att ge invånarna i Tibet sina friheter vara just i denna stund när kineser världen över reser sig och gemensamt försvarar sitt land inför omvärlden.

Det var bara en liten tanke som dök upp i huvudet på mig när jag istället borde ägna mig åt att studera idéanalys som statsvetenskaplig metod. Och eftersom jag inte har Hu Jintaos nummer kan jag bara skicka ut mitt budskap i cyberrymden med förhoppningen att det når fram: ”Mr. Hu, den bästa tiden är nu!”

Men jag har faktiskt hjälpt Kinas befolkning på ett mer konkret sätt idag. Amnesty hade på ett väldigt pedagogiskt sätt radat upp fyra svartklädda kinesiska ”fångar” med huvor på gågatan idag. En bandspelare spelade upp ett tickande ljud precis som en bomb. För 20 kr kunde man rädda en av dem fick jag det förklarat för mig. Det gjorde jag naturligtvis och min fånge fick kliva ner från det lilla podiet och ta av sig huvan (rätt söt var han, men såg inte så kinesisk ut utan mer svensk). Nöjd och glad gick jag in på H&M och belönade mig med ett par söta linnen inför våren. Men när jag kom ut på gågatan stod han där uppe igen. Jag vet inte vad han hunnit göra sig skyldig till under den korta tiden jag varit borta så jag gick bara förbi och låssades inte se honom. Undrar lite smått om han står kvar där än…
Länk

Lagstadgad medmänsklighet?

Det är tisdagsmorgon och rusningstrafik på Kungsgatan i Uppsala. En man ligger raklång på trottoaren. Det tar ett tag för mig att reagera, främst med anledning av de förbipasserande människornas uttryckslösa ansikten. Jag slänger ifrån mig väskan och rusar fram medan jag ropar om någon har kontrollerat ifall han andas.
– ”Nej”, får jag till svar, ”han är säkert bara full, polisen får komma och hämta honom”.

Tre månader tidigare, under tiden då jag var bosatt i Kairo, blev jag vittne till en olycka. På väg hem från skolan hör jag plötsligt en smäll. En man på cykel med sina två söner bakpå har fått en knuff av en bil och slagit omkull. Innan jag hinner fram har två pojkar tagit varsin av sönerna bakpå sina vespor, en man och en kvinna pratar med den chockade pappan medan en pojke tar på sig ansvaret att lugna mig. Han förklarar att sönerna ska tas till närmsta apotek för att bli omplåstrade och att det inte finns någon anledning till oro.

På kristdemokraternas webbsida civilkurage.nu går det att läsa om hur viktig en lag om civilkurage är för vårt land. En sådan lag skulle enligt dem öka medmänskligheten som de anser ha minskat med åren i vår individualiserande värld. Lagen om civilkurage skulle ställa krav på oss att ingripa när en medmänniska är i nöd, det skulle göra det olagligt att bara gå förbi någon som behövde ambulans eller att inte ingripa vid våldtäkt. Bilden de lagt ut visar en kvinna i en båt som håller en livboj och en man som är på väg att drunkna. ”Våga visa civilkurage” manar undertexten.

Är det som kristdemokraterna påstår på sin webbsida att vi har blivit alltför individualiserade och därför tappat vår medmänsklighet? Eller kan det vara så att vi i det svenska ordningssamhället med alla dess lagar och regler förvandlats till cyniska initiativlösa individer? Har det gått så långt i vår tilltro till samhällets stöd att vi förlorat vår medmänsklighet?

En morgon förra sommaren när vi för dagen skulle slå upp dörrarna till Uppsala Konstmuseum där jag arbetar hade någon helt sonika bajsat framför entrén. Villrådigt tittade vi på varandra i flera minuter innan någon ställer frågan vi alla undrat högt – var ringer man när man hittar bajs på offentligplats? I ett land med regler kring allt och ett skyddsnät så starkt att invånarna förväntar sig att det finns ett nummer man kan ringa när man råkat på avföring på offentligplats, hur ska de då kunna väntas ingripa själva när det ligger en hel människa där?

Är det i så fall verkligen det vi behöver –ännu en lag på hur vi ska bete oss? För invånarna i Egypten existerar inte frågan kring vems ansvar det är om någon ligger raklång över gatan eller blir utsatt för brott. En debatt liknande den i Sverige om en lag på civilkurage skulle te sig bisarr för en egyptier som inte räknar med hjälp från någon annan än just sina medmänniskor.

– ”Ska jag ringa på någon” frågade jag den lilla egyptiska pojken vid olycksplatsen och tog fram min mobiltelefon. Då log han mot mig lite oförstående. Som om det skulle finnas ett nummer man kunde ringa om någon råkat ut för en mindre olycka.

Sticka dig snäll

Nu sätter jag igång och bloggar... Jag har löjligt liten erfarenhet av bloggning och fick googla ordet för att överhuvudtaget komma igång. Efter en veckas tokläsning av diverse bloggar om allt man kan tänka sig och lite därtill känner jag mig redo att ta mig an uppgiften.

En annan anledning till den tröga starten är känslan av att det ämne jag först tar upp måste vara det som ligger mig varmast om hjärtat. Ganska så snart insåg jag det omöjliga i uppgiften och bestämde mig helt enkelt för att börja någonstans i mitten.

Jag vill berätta om ett par underbara tofflor jag har fått dille på att sticka, mönstret går att finna
här. Jag rekomenderar att sticka dem med stickor i bambu, det blir mysigare så.. Lite ändringar i designen har gjorts, till exempel bytte jag ut garnet till "silke alpaca" från drops i färgen 3140 och jag struntade i att virka blomman, istället sydde jag på en. Det första paret trippar nu mitt kusinbarn Felicia runt i och det andra i storlek mindre ligger och väntar på att få användas av min kompis Charlotts nyanlända dotter Lilly.

Det skulle ju kunna antas att min fascination för att sticka barntofflor grundas i en enorm men undertryckt längtan efter egna barn -men så är absolut inte fallet. Istället har det helt enkelt att göra med plaggens minimala mått som gör det möjligt att redan inom en dag se resultat. Men tyvärr fick farmor syn på dem och blev lite avundsjuk. Det hela slutade med att jag fick lova att sticka henne ett par. Nu gäller det bara att hitta ett lika enkelt mönster på vuxentofflor.

Faktum att stickning kan leda till en bättre värld behöver jag knappt förklara.. Att få någonting som har tillverkats enbart till en själv ger en härlig känsla som är svår att slå. Samtidigt är det underbart att få göra en annan människa glad genom att ge bort någonting som tillverkats med kärlek. Slutligen, tänk bara om världens alla ledare skulle ha små stickningsprojekt pågång mellan sina toppmöten, skulle inte världen se lite annorlunda ut...?