Min Förtröstande Fikus

Tänk att det finns en varelse här på jorden som nästan alla invånare äger. Den är älskad och kärleksfullt omhändertagen av många –om den har tur. I andra fall, och jag gissar på de flesta, får den stackars lilla hjälplösa varelsen utstå värre saker än vad en människa skulle kunna drömma om…

Den lever i fångenskap långt borta från sin naturliga ursprungsmiljö. En del får aldrig någonsin se solens strålar, ett flertal får aldrig känna frisk luft. De som vanvårdas torteras långsamt till döds med långa perioder helt utan vare sig vatten eller omsorg.

Varje dag ser jag dessa stackars halvdöda krukväxter och det svider inombords när jag tänker på det spirande liv som långsamt tynar bort.

Under min termin i Kairo fick mamma, den enda jag litar helt och fullt på när det kommer till mina små älsklingar, hela ansvaret. En liten benjaminfikus som stod i köket i studentkorridoren fick jag de andra att lova dyrt och heligt att de skulle vattna. När jag efter fem månader kommer hem igen finner jag till min fasa den lilla plantan stå helt snustorr full med vissna blad. Jag tänkte ”skam den som ger sig” och satte igång ett återupplivningsförsök. Alla bladen drogs av, kvar blev två små ynka kvistar, och den fick vatten. Det tog inte mer än en vecka så kunde man börja urskilja små gröna skott överallt på kvistarna. Nu, fyra månader senare står den och stoltserar i köksfönstret full med gröna blad och sprudlande av liv. Det är det mest uppiggande jag varit med om på länge. När det ibland känns som att allt hopp vore ute kan jag erinra mig min lille vän där ute i köket. För visst inger det en smula hopp om livet?
Länk