Lagstadgad medmänsklighet?

Det är tisdagsmorgon och rusningstrafik på Kungsgatan i Uppsala. En man ligger raklång på trottoaren. Det tar ett tag för mig att reagera, främst med anledning av de förbipasserande människornas uttryckslösa ansikten. Jag slänger ifrån mig väskan och rusar fram medan jag ropar om någon har kontrollerat ifall han andas.
– ”Nej”, får jag till svar, ”han är säkert bara full, polisen får komma och hämta honom”.

Tre månader tidigare, under tiden då jag var bosatt i Kairo, blev jag vittne till en olycka. På väg hem från skolan hör jag plötsligt en smäll. En man på cykel med sina två söner bakpå har fått en knuff av en bil och slagit omkull. Innan jag hinner fram har två pojkar tagit varsin av sönerna bakpå sina vespor, en man och en kvinna pratar med den chockade pappan medan en pojke tar på sig ansvaret att lugna mig. Han förklarar att sönerna ska tas till närmsta apotek för att bli omplåstrade och att det inte finns någon anledning till oro.

På kristdemokraternas webbsida civilkurage.nu går det att läsa om hur viktig en lag om civilkurage är för vårt land. En sådan lag skulle enligt dem öka medmänskligheten som de anser ha minskat med åren i vår individualiserande värld. Lagen om civilkurage skulle ställa krav på oss att ingripa när en medmänniska är i nöd, det skulle göra det olagligt att bara gå förbi någon som behövde ambulans eller att inte ingripa vid våldtäkt. Bilden de lagt ut visar en kvinna i en båt som håller en livboj och en man som är på väg att drunkna. ”Våga visa civilkurage” manar undertexten.

Är det som kristdemokraterna påstår på sin webbsida att vi har blivit alltför individualiserade och därför tappat vår medmänsklighet? Eller kan det vara så att vi i det svenska ordningssamhället med alla dess lagar och regler förvandlats till cyniska initiativlösa individer? Har det gått så långt i vår tilltro till samhällets stöd att vi förlorat vår medmänsklighet?

En morgon förra sommaren när vi för dagen skulle slå upp dörrarna till Uppsala Konstmuseum där jag arbetar hade någon helt sonika bajsat framför entrén. Villrådigt tittade vi på varandra i flera minuter innan någon ställer frågan vi alla undrat högt – var ringer man när man hittar bajs på offentligplats? I ett land med regler kring allt och ett skyddsnät så starkt att invånarna förväntar sig att det finns ett nummer man kan ringa när man råkat på avföring på offentligplats, hur ska de då kunna väntas ingripa själva när det ligger en hel människa där?

Är det i så fall verkligen det vi behöver –ännu en lag på hur vi ska bete oss? För invånarna i Egypten existerar inte frågan kring vems ansvar det är om någon ligger raklång över gatan eller blir utsatt för brott. En debatt liknande den i Sverige om en lag på civilkurage skulle te sig bisarr för en egyptier som inte räknar med hjälp från någon annan än just sina medmänniskor.

– ”Ska jag ringa på någon” frågade jag den lilla egyptiska pojken vid olycksplatsen och tog fram min mobiltelefon. Då log han mot mig lite oförstående. Som om det skulle finnas ett nummer man kunde ringa om någon råkat ut för en mindre olycka.