En liten andekdot

I dag tänker jag bjuda på en liten anekdot. Eller andekdot som jag valt att kalla det då det just kommer att handla om änder.

Det var för några dagar sen, i onsdags för att vara mer precis, jag satt med en bunt PM om väpnade konflikter. Bunten var lika tung som själva ämnet. Då, när allt kändes som mest obehagligt, ringde det i telefon. Det var Pluttan (a.k.a Rosie).
- Det ramlar änder ur en tall, sa hon.
- Va? sa jag.
- Först var de tre, nu är de fem, sa hon.
- Ramlar det änder? frågade jag, fortfarande förvirrad.
- Ja, jag trodde först det var två kottar, men sen såg jag att det var andungar, svarade hon.

Det framgick snart att hon satt i en skogsglänta vid Enköpings regemente och bevittnade hur en andmamma med två barn stått och hojtat under en tall. Plötsligt och från ingenstans hade det störtat ner ytterligare två andungar. Nu var de alltså fem familjemedlemmar. Vi begrundade ett slag tanken på att det kunde vara ett bo högt där uppe i tallen. Men lägger änder bon i träd? Tillslut besämde vi oss för att släppa ämnet, hon skulle höra av sig om det hände något mer.

Jag återgick till min PM-bunt som nu kändes mindre tung. Någonstans mellan Västsahara och Somalia ringde det igen. Det var Pluttan.
- Nu är de åtta, skrek hon.
Det hade alltså störtat inte mindre än fem andungar ur en och samma tall. Några av dem hade studsat ett par gånger. Det faktum att mamman byggt sitt bo där var nu fastställt. När hela familjen var nedramlad hade mamman räknat in dem och spatserat iväg med ungarna bakom sig på ett rakt led. Pluttan hade slängt ur sig någa gliringar till förbipasserande soldater att där fanns minsann några som kunde gå rakt i ett led.

Hur som helst kom jag att tänka på den andfamilj här i Uppsala som varje år spatserar från BMC till svandammen. De är tvungna att korsa en större väg och får med det hjälp av BMCs studenter, som helt sonika stoppar trafiken. Ingen är på det klara med varför andmamman väljer denna krångliga plats år ut och år in. Men det blir alltid en gullig notis i tidingen. När jag berättade detta för pluttan blev hon helt tyst. Sedan utbrast hon:
- De här måste ju över E4:an!
Nu funderade vi ett tag över vad för en morsa väljer att föda sina ungar högt uppe i en tall flera kilometer från vatten. Det var Pluttan som kom på det.
- Det är klart, sa hon, hon blev ju också tappad från en tall som barn.

Så var den saken utredd.

GD