Jag råkar veta att det bor en grävling vid Carolina Rediviva. Att koltrasten sjunger som högst där jag bor vid tresnåret. Jag vet hur tidningskillen ser ut när han trampar genom mitt kvarters öde gator. Stjärnorna är min himmel och natten min dag. Jag är ett nattsudd.
På vintern försöker jag följa den normala dygnsrytmen. Mitt nattsuddande blir förknippat med ångest. Man borde vara vaken de få timmar solen visar sig. Men på sommaren får jag leva ut. Jag får se solen gå ned och upp igen. Höra fåglarna tystna för bara en liten stund för att sedan sätta igång. Juni är som allra bäst. Solen står i zenit över kräftans vändkrets. Jag står på balkongen över ett öde bostadsområde. Framför mig delar koltrastarna knotten med fladdermössen. Natt och dag är ett.
Jag vet att det är en få förunnad lyx att kunna välja sin dygnsrytm. Jag vet också att mitt levande är ohälsosamt i längden. Men jag är vuxen, barnlös och frilansjournalist. Jag får vara vaken hur länge jag vill. Så har det inte alltid varit.
Jag minns när jag var i åttaårsåldern. Det var nyårsafton och jag hade bestämt mig. Att för första gången få uppleva tolvslaget. Alla tidigare år hade jag somnat. Nu var jag fast besluten att klara det. Jag var på besök hos min ett år äldre kusin. Det var på den tiden den alkoholfria cidern fortfarande innehöll alkohol. Vi hade fått i oss en stor flaska var. Hur som helst. Jag minns att vi satt där och stirrade på klockan medan den långsamt närmade sig midnatt. Så slog den tolv. Jag tittade på min kusin. Jag tittade mig runt. Kanske var det cidern. Men jag minns att det var magiskt.
Sex år senare var jag hemma hos en jämngammal kompis. Vi hade föräldrafritt och kunde inte komma på något busigare att göra än att sitta uppe hela natten. Vid tresnåret minns jag att vi badade bastu. Klockan fem tog vi en sväng utanför huset och åkte lite linbana. Något som på dagen hade varit hur fjantigt som helst. Men på natten blev det kittlande och förbjudet. Runt sju målade vi tånaglarna och vid tio stupade vi i säng med en bubblande känsla av frihet.
En natt förra sommaren hittade jag en lucka ut till mitt tak. Där satt jag hela nätter och tittade på stjärnfall, soluppgångar och solnedgångar. När jag blev hungrig cyklade jag till nattöppna Statoil och köpte det jag behövde som jag sedan tog med mig upp på taket. Natten löser upp alla måsten. Tiden tar sig en annan dimension. Egentligen har inget förändrats. Natten är lika magisk som när jag var åtta år. Ger mig fortfarande samma bubblande känsla av frihet. Jag säger god natt till min granne och kokar mig en kopp te. I natt tänker jag inte gå och lägga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar