Min Rebelliska Kärnfamilj

"Hur kom det sig att min generation inte tog upp stafettpinnen från 70-talets familjekritik och fortsatte vidareutveckla och hitta alternativa sätt att organisera våra liv?", frågar sig Maria Sveland i DN:s följetong "folkhemmet i förändring" och jag funderar en stund över frågan. Sen slår det mig -Vilken jävla stafettpinne?

Det är nu 40 år sedan det magiska årtalet -68 och till dess ära visade vi en affischkonstutställning från samma åratal på Uppsala Konstmuseum. Längst inne i utställningslokalen visades en filmdokument som sammanställts av Anders Folke med bland annat Gud i Brallan och Blå Tåget. Besökarna kom för mig att bli en utställning i utställningen. Det fanns knappt något syre i det lilla rummet den månaden utställningen ägde rum. Lokalen var fullproppad med 60 åringar som småleendes hummade med och kommentarer likt ”men titta där är ju Bertil” var ytterst vanligt förekommande.

Jag avundadas dem, jag ser upp till dem och vill veta allt om hur det var att leva på den tiden. ”Jag ska också göra revolt och ockupera kårhus” tänker jag, ”jag ska inte gifta mig utan bo i kollektiv med massa rebeller och tillsammans ska vi rädda världen”. Jag ser mig omkring i rummet. Det är kavajer och dräkter, det är läppstift och snygga frisyrer. ”Där är Arne” säger en man till mig och pekar på tv:n, ”han är professor i lavar nuförtiden”.

Jag tänker på min egen kärnfamilj. Mamma, pappa, och en lillebror. Fyra år emellan oss. Villa, Volvo, campingsemestrar och husdjur. Det kom ju aldrig någon stafettpinne! Rebellerna blev kärnfamiljer och när de själva blev föräldrar och skaffade familj blev inte ordet familj ett skällsord längre. Det är inte vårt fel att våra föräldrar har grävt ner stafettpinnen i grönsakslandet utanför förortsvillan, odlat potatis och morötter på den och matat oss med vackra illusioner om kärnfamiljer.

Samtidigt funderar jag över om kärnfamilj och rebell måste stå i motsättning till varandra och bestämmer mig för att i framtiden gå i mina föräldrars fotspår och skaffa mig en rebellisk kärnfamilj. För utanför vår villa har det i smyg flaggats på Fidel Castros födelsedagar och min mamma och pappa är inte gifta. Våra kärnfamiljsmiddagars samtal kretsar kring politik och världens orättvisor och ibland bär mamma sin palestinaschal till jobbet.