Knittingbarbie

Paus

2010-10-15T12:42:00.004+02:00

Jag tar en liten paus i bloggen.

Välkommen att följa mig på Dailybarbie

I väntans tider..

2010-09-08T19:58:00.002+02:00

Frukost

2010-09-08T09:14:00.004+02:00

Yes!

Jag har (äntligen) lärt mig hur man laddar bilder till bloggen från mobilen. Ingen behöver längre våndas med frågor som vad jag har på mig för dagen eller åt till lunch. Jag börjar med min frukost. Se, läs och njut!

Obs: Tallriken är lördagens loppisfynd från Täby, koppen är från Sirius loppmarknad. Brödet är köpt på ICA Esplanaden, Östermalm. Gurkan har Stoffes mamma odlat och min mamma har odlat tomaten. (Kaffet vet jag inte).

En katt bland prinsessorna

2010-06-10T23:17:00.010+02:00

Jag sitter på min balkong och lyssnar på svalorna. De flyger högt i kväll. Solen är på väg ner och himlen blir könsneutral. Det babyblå blandas med rosa. Snart blir den orange. Det är så vackert att det gör ont i själen.

”Jag tycker färgen rosa borde förbjudas” sa en gång en person jag ser upp till.

Dagens föräldrar är så genusmedvetna att kommande generation blir färgblind. Hur kan vi då tala om att förbjuda en färg - så vacker att Gud valde den på sin kvällshimmel?

Det är inte så ofta jag talar om valet av namn på min blogg. Det är inte så ofta folk frågar. Istället drar man förhastade slutsatser.

”Jag trodde inte du var feminist” sa en gång en annan person jag ser upp till, efter ett seminarium om feminism.

Jag frågade hur det kom sig.

”Du har ju så mycket feminina attribut” fick jag till svar.

Nu vill jag berätta om min uppväxt. Mina föräldrar valde liksom Pops att jag skulle få en könsneutral uppväxt. Det var inte alltid roligt att gå till dagis med könsneutrala kläder. Det var inte alltid roligt att vara ensam katt bland tjugotvå prinsessor på maskeraden. Lika jobbigt kunde det vara att bara äga en barbiedocka (som farmor så barmhärtigt smugglat med till mig en gång) när alla andra hade minst tio.

Det var stundvis jättejobbigt. Men - jag kände mig aldrig utanför. Jag var unik. Och den känslan har jag med mig än i dag, över tjugo år senare. Jag blev uppfostrad till en stark, oberoende individ. En katt bland prinsessorna. Hade det inte varit för mina föräldrars strävan, jag förstår nu att det inte alltid varit så lätt, hade jag inte varit den jag är i dag. Stark, självständig - och jag har alltid gått min egen väg.

Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk tycker om mig. Jag skrattar inte åt killars sexistiska skämt för att lätta upp stämningen på festen. Jag drar mina egna och tar upp lika mycket plats som killarna – för jag har inte lärt mig något annat. Jag har aldrig gett upp mina drömmar för en partner. Att de sen varit beredda att ge upp sina har bara fått mig att tappa respekten för dem. Jag skiter fullständigt i min kroppsbehåring - och i andras. Jag avstår från stringtrosor för att de skaver. Inte för att de förtrycker. Jag lämnar klackskorna hemma när jag går ut. Jag vill kunna dansa till solen går upp. Men de får gärna stå i garderoben för jag fascineras av dem. Jag klär mig helst i klänningar, volanger, glitter och spets. Jag gillar att se mina nymålade naglar fara fram över tangentbordet på min rosa dator när jag skriver politiska analyser. Jag älskar färgen rosa, precis som en pojke på förskolan där jag jobbar extra.

Jag är feminist. Just därför klär jag mig exakt som jag vill.

USA har en betingad refelx att ge Israel obetingad rätt

2010-06-04T15:10:00.008+02:00

Lika reflexmässigt som Pavlovs hundar dräglade för en ringklocka godkänner USA Israels agerande och ger dem "obetingad rätt". Betingad reflex att ge obetingad rätt - om man får vara lite ordvitsig. Vilket jag tänker vara i dag. Konkreta bevis behövs tydligen inte.

–Israel har en obetingad rätt att få ta hand om sina säkerhetsintressen. Israel har rätt att veta – de ligger i krig med Hamas – om vapen smugglas in eller inte, tycker USA:s vicepresident Joe Biden.

Jag skulle vilja klargöra ett och annat för herr Biden:

1. Man kan inte "ligga i krig" med ett område man ockuperar och besitter full kontroll över. Enligt Ove Bring, professor i folkrätt, slutar jus ad bellum (legitimitet till krig) gälla så fort ett land ockuperats. Att Gaza haft ett "fritt" val spelar ingen roll. Området är fortfarande under israelisk ockupation. Nu gäller jus in bello (lag om användning av våld eller lag om förhindrande av krig) där vissa skyldigheter ställs på ockuptionsmakten. Bland annat proportion i våldsanvändning.

2. Att med hjälp av FN:s artikel 51 hävda att man agerar i självförsvar räcker inte heller. Även om det går att hävda att hotet inte behöver komma från en annan stat (en definitionsfråga då det egentligen inte står klart och tydligt) - måste försvaret vara i proportionalitet med hotet. Hamaz utgör inte ett så stort hot att Israel kan utöka sin säkerhetszon hur som helst och mörda fredsaktivister.

3. En ockupationsmakt har vissa skyldigheter gentemot civilbefolkningen. Skyldigheter som Israel inte lever upp till. Att mörda 1500 varav 1/3 barn är inte okej. Inte heller att släppa vit fosfor över oskyldiga barn och kvinnor. På grund av detta har omvärlden rätt att rycka in. Enligt jus ad bello har vi till och med rätt att gripa in militärt då vi kan hävda att Gazaborna utsätts för etnisk rensning.

4. Nej Biden, det är inte lagligt att attackera fredliga, obeväpnade civila på internationellt vatten. Tvinga dem in i sitt land och fängsla dem utan möjlighet att träffa sina advokater. Det är inte okej att förstöra och manipulera bevismaterial.

5. Det är olagligt att utöka sin säkerhetszon när, hur och som man behagar.

Att godkänna detta beteende liksom alla andra lagbrott Israel gjort sig skyldiga är en skymf mot det rättssystem vi satt upp. En skymf mot statsvetare och folkrättsjurister som arbetat fram dessa lagar genom århundraden. Om inte Israel ställs inför rätta omedelbart kommer omvärlden snart tappa förtroendet för våra lagar. Liksom för "heliga" symboler som vit flagg och Röda Korset vilka Israel, som förmodligen enda land i världen, spottar på.

Stäng munnen - du dräglar skit!

Det var Iran som gjorde det!

2010-06-02T19:38:00.003+02:00

"Den israeliska regeringen anser att det är "helt och hållet möjligt" att det är Iran som ligger bakom fartygsaktionen med förnödenheter till Gaza".

Jag anser att det är "helt och hållet möjligt" att Israels regering ligger bakom morden på ca 10 oskyldiga européer på internationellt vatten.

Vi får väl låta en oberoende utredning klargöra detta.

Synd bara om alla de människor som ägnat månader åt att samla in förnödenheter. Så får Iran äran.

Taskigt!

Det är ojääättviiist!!

2010-06-01T15:10:00.011+02:00

”Ett folk som bor för sig självt, som inte räknar sig till de andra.” citerade den fd. israeliske Sverigeambassadören Zvi Mazel Fjärde Mosebok i Jerusalem Post i går. Snyft, snyft, snyft. Jag undrar, vilka syftar han till? Är det Gazaborna som levt isolerade sedan sitt "fria demokratiska val" 2006? Eller är det Israel som alltid blivit räddade av USAs vetorätt i FN? Det är så oooojättviiiist!!

Tycker han det är fel att ett land kritiseras för att använda våld mot civila? Hur rättfärdigar han då att inte palestinierna får skjuta kortdistansmisiler precis som de behagar? Eller tycker han att det är orättvist att Gaza får hjälp med humanitärt bistånd? När de själva varje år får hjälp av USA med, bland annat, ca 25% av sin militära budget. När deras skyldighet som ockupationsmakt är att själva bistå invånarna med förnödenheter. En skyldighet som i dag inte uppfylls enligt Amnestys senaste rapport. Ojäääättviiist!!

Men jag minns den här känslan. När jag var liten och inte fick slå min bror som var ett när jag var fem. När han bara fick och fick - och jag satt där helt utan. Ooojättviiist! Ska vi inte göra det rättvist? Jag har en idé. Låt oss starta en ny insamling. Låt oss kalla den "Ship to Tel Aviv". Vi kan lasta en yacht med förnödenheter. Vad sägs om sollotion och fina ostar?

Sedan kan vi uppleva Medelhavet på ett nytt sätt.

Israel har ingen respekt för symbolers värde

2010-05-31T16:50:00.007+02:00

Det är väldigt oroväckande när ett demokratiskt land struntar i symboler som Röda Korset och vit flagg. Värdet i dessa symboler bör sitta inpräntat i var och ens medvetande.

Under invasionen av Gaza 2007 bombades en av Röda Korsets bilar. Trots att den varit väl utmärkt med symbolen på taket. Trots att Röda Korset är en opartisk organisation. Nu berättar journalisten Jamal Elshayyal, ombord på färjan Mavi Marmara att besättningen viftat med vit flagg och ändå blivit beskjutna. Civila som viftar med vit flagg - blir beskjutna.

– Trots att vita flaggor viftas hör jag fortfarande skottlossning. 2 personer har dött och 16 skadats, hörs Jamal Elshayyal säga i direktsändning i Al Jazeera.

Sedan tystnad....

Om en halvtimme startar vi från Sergels torg.

Fredsaktivister är inte terrorister - öppet brev till Niklas Wykman

2010-05-31T14:02:00.005+02:00

I dag har israelisk militär mördat minst nitton europeiska hjälparbetare. MUF-ordföranden hyllar detta och kallar hjälparbetarna för "idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare". Och just där har vi själva kärnan i problematiken. Tack Niklas Wykman för att du belyst detta.

I alla år har vi pro-palestinier och fredsaktivister fått utstå dessa glåpord. Så länge vi klassas som terrorister, både fredsaktivister och Gazabor, kommer omvärlden strunta i vad som sker i Gaza - och just därför måste vi nyttja andra åtgärder som Ship to Gaza. Moment 22. Förstår du?

Men vet du Niklas att i dag liksom under invasionen 2007 stod vi "terrorister" samlade utanför den israeliska ambassaden. Och du borde komma dit för att se vilka vi är. Kom till Sergelstorg i kväll klockan 18 och se detta: Vi är helt vanliga människor, från alla klasser, i alla åldrar med en sak gemensamt. Vi kan inte sitta hemma och se på hur 1,5 miljoner människor, varav hälften barn, nekas all form av humanitär hjälp. Vi kan inte tillåta att ett land bryter mot internationell lag om och om igen.

Någonstanns känns det riktigt obehagligt att du får uttala dig i media med din totala okunskap om folkrätt, FN-stadgar och mänskliga rättigheter. Vet inte hur många högskolepoäng du har men jag gissar att du inte läser till folkrättsjurist.

Jag träffade nyss en tjej vars pojkvänns pappa (obs: ej ideologiskt driven israelutrotare) suttit på den attakerade båten. Hon stod där helt fredligt med sorg i ögonen. Du borde ge dig ut och träffa dessa människor istället för att sitta och sprida hat på facebook och twitter.

En liten andekdot

2010-05-23T18:18:00.005+02:00

I dag tänker jag bjuda på en liten anekdot. Eller andekdot som jag valt att kalla det då det just kommer att handla om änder.

Det var för några dagar sen, i onsdags för att vara mer precis, jag satt med en bunt PM om väpnade konflikter. Bunten var lika tung som själva ämnet. Då, när allt kändes som mest obehagligt, ringde det i telefon. Det var Pluttan (a.k.a Rosie).
- Det ramlar änder ur en tall, sa hon.
- Va? sa jag.
- Först var de tre, nu är de fem, sa hon.
- Ramlar det änder? frågade jag, fortfarande förvirrad.
- Ja, jag trodde först det var två kottar, men sen såg jag att det var andungar, svarade hon.

Det framgick snart att hon satt i en skogsglänta vid Enköpings regemente och bevittnade hur en andmamma med två barn stått och hojtat under en tall. Plötsligt och från ingenstans hade det störtat ner ytterligare två andungar. Nu var de alltså fem familjemedlemmar. Vi begrundade ett slag tanken på att det kunde vara ett bo högt där uppe i tallen. Men lägger änder bon i träd? Tillslut besämde vi oss för att släppa ämnet, hon skulle höra av sig om det hände något mer.

Jag återgick till min PM-bunt som nu kändes mindre tung. Någonstans mellan Västsahara och Somalia ringde det igen. Det var Pluttan.
- Nu är de åtta, skrek hon.
Det hade alltså störtat inte mindre än fem andungar ur en och samma tall. Några av dem hade studsat ett par gånger. Det faktum att mamman byggt sitt bo där var nu fastställt. När hela familjen var nedramlad hade mamman räknat in dem och spatserat iväg med ungarna bakom sig på ett rakt led. Pluttan hade slängt ur sig någa gliringar till förbipasserande soldater att där fanns minsann några som kunde gå rakt i ett led.

Hur som helst kom jag att tänka på den andfamilj här i Uppsala som varje år spatserar från BMC till svandammen. De är tvungna att korsa en större väg och får med det hjälp av BMCs studenter, som helt sonika stoppar trafiken. Ingen är på det klara med varför andmamman väljer denna krångliga plats år ut och år in. Men det blir alltid en gullig notis i tidingen. När jag berättade detta för pluttan blev hon helt tyst. Sedan utbrast hon:
- De här måste ju över E4:an!
Nu funderade vi ett tag över vad för en morsa väljer att föda sina ungar högt uppe i en tall flera kilometer från vatten. Det var Pluttan som kom på det.
- Det är klart, sa hon, hon blev ju också tappad från en tall som barn.

Så var den saken utredd.

GD

Morgonvandring i mammas och pappas trädgård

2010-05-15T12:20:00.010+02:00

Gullvivor innan pappa raderat ut dem med gräsklipparen.

Tusenskönor i morgonsol.

Vattnet ut grodfontänen risslar nedför skuggiga stenblock.

En röd tulpan från humlans perspektiv.

En ensam backsippa bland ludna lammöron.

Nattens daggdroppar som dröjt sig kvar i lupinbladen glittrar i morgonsolen.

I dag blir en bra dag...

Gaza is calling my name

2010-05-12T16:19:00.004+02:00

Nu är det klart. Jag kommer göra det! Inte i dag, men snart...

I dag tänker jag bara ha roligt och skratta. Kanske det blir sista gången jag gör det på riktigt.

Ibland finns det bara dumma frågor

2010-05-11T23:29:00.007+02:00

Hon: Skulle du sälja mig för pengar?

Han: Vad menar du?

Hon: Ja, men om du fick 20 miljoner för mig. Skulle du tacka ja då?

Han: Ja, men sen skulle jag leta upp dig.

Hon: Mäh, det gick ju inte.

Han: Jo, du sa ju inget om det.

Hon: Okej, så här då, om någon sa att du fick 20 miljoner bara sådär. Men, då skulle du aldrig få se mig igen.

Han: Men jag skulle vilja dela hälften med dig i så fall.

Hon: VA! Skulle du göra det, sälja mig för pengar?

Han: Ja, fast jag skulle binda för mina ögon så jag inte såg dig. Du sa aldrig något om att höra känna eller lukta.

Hon: Så du skulle kunna tänka dig att bli blind för min skull...

Han: Ja, jo... Eller, det skulle vara enklare att täcka för dig istället.

Själv fick jag aldrig någon

2010-05-05T14:06:00.010+02:00

Han sa: Jag vill inte ha en sån där i huset. Den ger en liten flicka en falsk föreställning om vad skönhet är, för att inte tala om anatomi. Om en riktig kvinna vore byggd sådär skulle hon falla pladask på näsan.

Hon sa: Om vi inte ger henne en sån som alla andra flickor har kommer hon känna att hon är udda. Det kommer bli en stor grej. Hon kommer att längta efter att bli sån. Bortträngning leder till sublimering, det vet du ju.

Han sa: Det är inte bara de där spetsiga plasttuttarna, det är alla kläderna. Kläderna och den där idiotiska pojkdockan, vad han nu heter, han med påklistrade kalsingar.

Hon sa: Bättre att få det undanstökat nu medan hon är ung.

Han sa: Låt gå då, så länge jag inte behöver se det.

Hon kom farande nedför trappan, som sjuten ur en kanon. Hon var spritt naken. Hennes hår var kapat rakt av, huvudet var vänt bak och fram, några tår var borta och hon var tatuerad med violetta snirklar över hela kroppen. Hon stötte till krukan med azalean, darrade för ett ögonblick, en kantstött ängel, och föll.

Han sa: Det verkar inte som vi behöver oroa oss.

Margaret Atwood

Det var nog ostfabriken som blev droppen

2010-04-12T00:19:00.008+02:00

En mosad ostfabrik, ett förstört gjuteri och tre små skadade barn. Svar på en kortdistansraket som inte skadade någon. Coop tänker inte bojkotta. Jag vill ha paprikor och mandariner som inte smakar blod. Jag vill ha fred på jorden. Istället får jag ett sms från min nyligen utvisade palestinske vän:

Hej!
Jag saknar dig!
Jag bor i Jordan
Jag inte bra :(
Jag svar på gud
Jag meke tebremarad och
trot i allt mitt live...
tahanom dig...

De blodiga barnen på bilderna tittar på mig. Jag har inga ursäkter längre.

Snart packar jag min väska och ger mig iväg....

Fjärilar i magen

2010-03-24T22:47:00.003+01:00

I dag blev jag glad. Jag såg årets första fjäril. Det var en nässelfjäril som fladdrade omkring under balkongen. Det är märkligt egentligen. Att man blir helt till sig av en larv med vingar. Hela dagen har jag struttat runt som på små moln. På kvällen blev jag ledsen igen när chefen för Navy CIS dog. Nu går jag som folk igen.

Det där kunde jag varken bekräfta eller dementera

2010-03-23T13:09:00.007+01:00

I dag har jag ägnat mig åt så världsliga saker som att dagdrömma. Det var ingen liten dagdröm utan den tog mig nästan femtio år framåt i tiden. Jag satt på ålderdomshemmet med små barnbarn bredvid mig. Det var två mycket söta flickor. Den ene hade precis börjat fjärde klass. Just den dagen hade de haft historieläsning och då tänkte hon på mig som var så gammal och visste så mycket om historien.

- Mormor vet du vad, sa hon så sött, i dag sa vår lärare att förr i tiden fanns det ett land som hette Israel som okaperade (hon menade såklart ockuperade, men hade lite svårt med uttalet på just det ordet) ett annat land som hette Palestina.

Jag svarade som det var att det var en väldigt komplicerad historia. Att Israel var väldigt rädda för stenar och kortdistansmissiler och kände sig därför tvungna till det.

- Men, svarade hon, vår lärare säger att man har rätt att försvara sitt land mot okapation. Att jättemånga palestinier var instängda och knappt hade mat eller vatten. Att de rev deras hus och misshandlade dem varje dag. Så säger hon att Israel mördade flera tusen civila i Gaza 2009.

Jag fortsatte väldigt pedagogiskt att förklara att Israel inte tyckte att de hade något val. Eftersom palestinierna sköt mot dem och kastade stenar. Att de inte tyckte Palestina hade någon snäll regering och dessutom inte var demokrati.

- Men, sa hon då igen envis som hon var, sen sa vår lärare att den Israeliska regeringen inte heller var snäll utan lönn mördade en palestinsk ledare. Att de kopierade pass från européer och MÖRDADE en person.

Här någonstans blir det svårt för mormor att förklara. Till och med i en fantasi. Därför svarade hon.

- Det där kan jag varken bekräfta eller dementera.

Jag hoppas ha ett bättre svar på den frågan om en sisådär femtio år.
DN

Apollo Effekten

2010-03-10T10:12:00.003+01:00

Så var det måndag igen, natt och en utmärkt anledning att återuppta mitt bloggande. För hundrade gången eller så. Jag sitter här och försöker vara snäll och känna papegojlukt. Det hela grundar sig i en liten, blygsam dröm jag går och bär på. Det är ingen stor, ouppnåelig dröm men det är allt jag önskar just nu i mitt liv. Jag vill ha en katt och en papegoja. Katten ska vara vit och heta Marlyn. Efter Marlyn Monroe såklart. Papegojan ska vara grön och heta Dolly. Efter Dolly Parton. Jag har velat detta i snart ett års tid. Men hur når man sina mål snabbt och enkelt?

Jörgen Jonsson skriver så fint om att nå sina drömmar i sin bok "Apollo Effekten". Han berättar om nycklar och om att svaret finns hos mig. Jag ska lukta mina mål. Skriva ner dem, måla dem och sätta upp dem på väggen. Om jag bara vill tillräckligt mycket kan jag få det, skriver han. Ja, jag vill. Jag VILL!

Det enda jag behöver göra är att svara på sju magiska frågor.

Fråga ett: Vad är problemet - egentligen?
Svar: Jo, Jörgen förstår du, jag bor i ett litet sketet studentrum och vi kommer inte få plats här jag, Dolly och Marlyn. Dolly behöver en stor bur och Marlyn som är så fin av sig vill ha en egen sängplats. Sen får man inte ha djur här.

Fråga två: Hur vill du ha det istället?
Svar: Åh, jag vill ha en egen lägenhet. En liten tvåa eller, det skulle gå bra med en etta också. Bara vi får plats allihopa.

Här skriver Jörgen att jag ska måla målet. Jag ska förverkliga fantasin så mycket som möjligt. Använda så många sinnen jag kan. Det vill säga lukta, känna, höra och se papegoja och katt. Okej, vad gör man inte...

Fråga tre: Vad ger det dig?
Svar: Jag skulle bli en såndär som har katt. Och fågel. Vilket innebär att jag blir lite vuxen. Lite mer fulländad. Förmodligen skulle det göra mig lyckligare också. Kanske till och med lite snyggare.

Fråga fyra: Finns det något som hindrar dig?
Svar: Ja, mitt boende. (Se fråga ett).

Fråga fem: Vad behöver du för att lyckas?
Svar: En lägenhet. (Se fråga ett och två).

Fråga sex: Så vad ska du göra?
Svar: Jag ska skaffa en lägenhet. För att få det behöver jag ett jobb. För att få jobb behöver jag körkort. För att få körkort måste jag lära mig att köra bil. För att lära mig köra bil måste jag träna mer med pappa och inte kugga hela tiden. För att träna med pappa måste vi komma bättre överens. För att vi ska komma överens måste jag bli snäll och inte vara så lättstött. Jag måste lära mig att ta kritik.

Fråga sju: Vad är det första du ska göra nu?
Svar: Jag ska bli snäll!

Nu är det klart, skriver Jörgen följt av "känslan efteråt var härlig" och lite andra citat från personer han coachat.

Och så kommer det sig att jag sitter här en måndagsnatt, försöker att känna lukten av papegoja och vara lite snäll. Tack Jörgen Jonsson.

En liten kärleksförklaring jag länge velat framföra

2009-11-06T00:59:00.005+01:00

Mitt i en nedförsbacke, mitt i natten, mitt i vintern, mitt i allting slog det mig. Jag hade knappt någon aning om var jag skulle. Men uppklädd var jag från tårna. Som alltid på väg till ännu en plats, någonstans som var borta. Jag lyssnade på musik högt i min handsfree och svarade därför med snabbknappen.
- Hallå?
- Har du glömt eller?

Tvärnit. Jag svängde cykeln i nittio graders vinkel och fortsatte trampa. Svalde mina skamsna tårar med ett skratt.
- Jag svänger om, jag kommer!
- Haa ha ha, hon har GLÖMT Christian! Hon har ju GLÖMT!

Det har snart gått ett år sedan den natten och jag glömmer allt mer sällan. I dag är det fredag, i går var det torsdag och då var jag på bio. Den var bra. I måndags tvättade jag och städade och i tisdags försov jag mig. Förra helgen var rolig, jag träffade mammas morbror Roland. Vi drack kaffe. I morgon kommer Claudia. Klockan 12.15 landar hon på Arlanda. Det ska bli kul.

Det händer fortfarande att minnet sviker mig. I bland tappar jag en hel dag. I bland tappar jag mig mitt i en mening. Men den natten det slog mig glömmer jag aldrig. Jag kan återberätta om och om i minsta detalj om vämen i den rösten som sa att "det gör ingenting Tove, man får glömma. Snälla kom hit bara, Christian är här också och han saknar dig och jag saknar dig så kom nu". Efter den kvällen har vi varit oskiljaktiga.

Jag har letat så efter orden att beskriva hur jag känner men det går inte. Så jag skriver om natten det slog mig istället. Just detta förstod jag där i backen: Jag är så glad att du finns i mitt liv och är precis den du är. Aldrig dömmer du mig eller ger mig dåligt samvete. När jag faller finns du där. Alltid. Som jag kommer att finnas för dig. Alltid. Jag älskar dig Rosi. Tack för att jag får vara din vän.

Vart tog ni vägen..

2009-10-19T22:55:00.005+02:00

...små söta orden? Efter en hel arbetsdag framför en tom skärm och en hel kväll med fingret på delete-knappen ger jag upp. Eftersom jag har bestämt mig för att uppdatera min blogg lite oftare låter jag någon annan tala för mig i dag. Min högsta dröm i livet är att någon gång hitta orden att beskriva - om så bara en tiondel så bra - Kärleken som Pachelbel. För det är precis vad jag tror hans avsikt var med detta mästerverk.

Allrakäraste systrar

2009-10-17T11:51:00.002+02:00

För inte så länge sedan var det dags igen. Jag blev singel. Och som på beställning kommer den smygande. Den ödesdigra, hissnande tanken: ”Jag kommer aldrig att träffa någon, jag kommer leva ensam resten av mitt liv”. Genast kan jag se hela livet framför mig. Aldrig är det så enkelt att skåda sin framtid som när man just blivit singel. Första fem åren blir självklart fyllda av meningslöst dejtande. Medan mina väninnor gifter sig och skaffar små söta barn står jag kvar och stampar på samma ställe. Efter en tid kommer jag att finna mig i situationen och flytta in i ett litet hus med en massa katter. Och fåglar. Jag blir en sån där tant som alla mina väninnors barn älskar. För jag har alltid med mig karameller när jag kommer på besök. Och på somrarna åker jag till Spanien och träffar heta, unga spanjorer. Som jag tror älskar mig men bara är ute efter mina pengar. När jag slutligen blir pensionär har jag varken pengar eller barn som kommer och hälsar på mig på ålderdomshemmet.

Jag ringde pappa. Vilket är en bra idé när tankarna skenar iväg med en på det sättet. Han påminde mig om att jag inte är 67 år på Mallorca med massa katter och karameller. Sedan sa han något väldigt smart. Att alla känner så någon gång i livet. Det gjorde han också. Så träffar man oftast någon. Som han träffade mamma. Varför inte se till att ha det så skoj som möjligt under tiden?

I en stor lägenhet i centrala stan bor det tre singeltjejer. Jag lärde känna dem förra sommaren och nu har de, som de själva så fint kallar det, adopterat mig. För att ta sig in i själva lägenheten måste man först bestiga ett berg av runt femhundra tjejskor. Därefter kommer ett kök. På kylskåpsdörren trängs foton på familjer och vänner med kvarglömda troféer från killar som varit där. I vardagsrummet går tv:n varm med det ena Sex and the City avsnittet efter det andra. Minst en gång i veckan hälsar jag på där. Det händer ibland, inte allt för ofta, att någon av dem varit lite huslig och bakat något som det bjuds på. Oftast blir det popcorn. Sedan droppar de in. En efter en. Vackra, intelligenta och spännande tjejer. Och självklart en och annan vacker och intelligent kille också. Vi dricker vin och lustiga drinkar som vi mixat till i köket. Vad som gör dessa kvällar så speciella är att där förekommer inget prat om killar och förhållanden. Självklart händer det att någon frågar hur det gick på senaste dejten. Eller vad det var för snygging man sågs tillsammans med på stan. Men det ältas inte om ensamhet. För vi är inte ensamma. Vi har varandra. Träffar man sedan någon som vill vakna upp med en på morgonen, skaffa hus och barn kan det vara en trevlig bonus. Men inte en förutsättning för att kunna leva.

Självklart infinner den sig ibland. Den där förlamande känslan av ensamhet som kommer efter ett förhållande som tagit slut. Men då har jag mina systrar. Som den dagen jag lämnat in mitt examensarbete och firade det med en extra klick sylt i filen i all ensamhet. En av mina äldsta väninnor ringde precis då och fick reda på detta lite tragiska. Hon slängde sig genast på sin pojkväns cykel, hon nådde knappt ner till tramporna, och cyklade genom halva stan till mig med en flaska fint vin de hade hemma. Sedan satt vi på balkongen halva natten medan hon entusiastiskt upprepade hur stolt hon var över mig. Eller den natten förra veckan, efter en utekväll med singeltjejerna, när jag plötsligt och utan anledning blev liten och ensam. Utan några krusiduller följer en av dem mig hem och sover över. Morgonen därpå mötte vi upp alla på stan för lite fniss och skvaller.

Om fem år kommer troligtvis många av oss ha stadiga förhållanden. Någon har kanske fått barn. Vad som händer i framtiden kan ingen veta. Endast en sak är helt säker. Ingen av oss kommer någonsin vara ensam.

Det gör ont

2009-10-15T23:53:00.011+02:00

Det är en av vinterns kallaste dagar. Pulkan rasslar i skaren. "Snälla mamma en gång till". Blöta tumvantar och andedräkten som moln runt mitt lilla huvud. "Snälla mamma". Tillslut måste vi gå in. Jag är iskall och lite för ivrig. Mamma hinner inte hejda mig och ropar förskräckt. "Man måste ta kallt vatten först". Små vita barnhänder under kokhet vattenstråle blir glödande röda. Först kände jag ingenting. Sedan kom smärtan. Jag lärde mig något den dagen.

Ändå...

...stoppar jag mitt frusna hjärta lika ivrigt under glödheta strålar. Om och om igen. Det gör lika ont varje gång.

Inget spelar någon roll i skymningslandet

2009-10-14T22:30:00.005+02:00

Jag råkar veta att det bor en grävling vid Carolina Rediviva. Att koltrasten sjunger som högst där jag bor vid tresnåret. Jag vet hur tidningskillen ser ut när han trampar genom mitt kvarters öde gator. Stjärnorna är min himmel och natten min dag. Jag är ett nattsudd.

På vintern försöker jag följa den normala dygnsrytmen. Mitt nattsuddande blir förknippat med ångest. Man borde vara vaken de få timmar solen visar sig. Men på sommaren får jag leva ut. Jag får se solen gå ned och upp igen. Höra fåglarna tystna för bara en liten stund för att sedan sätta igång. Juni är som allra bäst. Solen står i zenit över kräftans vändkrets. Jag står på balkongen över ett öde bostadsområde. Framför mig delar koltrastarna knotten med fladdermössen. Natt och dag är ett.

Jag vet att det är en få förunnad lyx att kunna välja sin dygnsrytm. Jag vet också att mitt levande är ohälsosamt i längden. Men jag är vuxen, barnlös och frilansjournalist. Jag får vara vaken hur länge jag vill. Så har det inte alltid varit.
Jag minns när jag var i åttaårsåldern. Det var nyårsafton och jag hade bestämt mig. Att för första gången få uppleva tolvslaget. Alla tidigare år hade jag somnat. Nu var jag fast besluten att klara det. Jag var på besök hos min ett år äldre kusin. Det var på den tiden den alkoholfria cidern fortfarande innehöll alkohol. Vi hade fått i oss en stor flaska var. Hur som helst. Jag minns att vi satt där och stirrade på klockan medan den långsamt närmade sig midnatt. Så slog den tolv. Jag tittade på min kusin. Jag tittade mig runt. Kanske var det cidern. Men jag minns att det var magiskt.

Sex år senare var jag hemma hos en jämngammal kompis. Vi hade föräldrafritt och kunde inte komma på något busigare att göra än att sitta uppe hela natten. Vid tresnåret minns jag att vi badade bastu. Klockan fem tog vi en sväng utanför huset och åkte lite linbana. Något som på dagen hade varit hur fjantigt som helst. Men på natten blev det kittlande och förbjudet. Runt sju målade vi tånaglarna och vid tio stupade vi i säng med en bubblande känsla av frihet.

En natt förra sommaren hittade jag en lucka ut till mitt tak. Där satt jag hela nätter och tittade på stjärnfall, soluppgångar och solnedgångar. När jag blev hungrig cyklade jag till nattöppna Statoil och köpte det jag behövde som jag sedan tog med mig upp på taket. Natten löser upp alla måsten. Tiden tar sig en annan dimension. Egentligen har inget förändrats. Natten är lika magisk som när jag var åtta år. Ger mig fortfarande samma bubblande känsla av frihet. Jag säger god natt till min granne och kokar mig en kopp te. I natt tänker jag inte gå och lägga mig.

Jag mötte Dorian Gray

2009-10-13T22:27:00.006+02:00

Jag tror mig (på mindre vetenskapliga grunder) ha upptäckt ett kausalt samband mellan mitt känsloliv och min kreativitet. Med Grieg, Pachelbel, Bach och grabbarna som enda sällskap är jag återigen vaken halva nätterna med endast två vaniljfudge skramlandes i magen. Orden, fraserna och en babymössa kom till mig först. Därefter ett och ett halvt par babytofflor, två sjalar och handledsvärmare. Sist en halvfärdig tavla och några dikter. Nu får jag väl hoppas att jag inte likt Basil Hallward slutar som ingenting, helt uppfräten av syra. Det är förmodligen ungefär så det kommer att kännas. Nån gång. Men just nu är det bara skoj att vara tillbaka...

Här kommer handledsvärmarna:
Ha ett mellantjokt garn (typ malabrigo) 1 hg och strumpstickor 3,5-4 (eller gör som jag sticka på vanliga och sy ihop sen)

Lägg upp 40 maskor och sticka resår 2rm, 2am i 8cm. Sedan slätstickning 5cm. Därefter resår 2rm, 2am över 14m och slätstickning över resten i 7cm. Maska av ganska löst. Sy tummöppning med några stygn över resåret (två cm in). Gör en till.
Klar!

Nu är det dags...

2009-10-13T21:23:00.003+02:00

... att uppdatera bloggen lite oftare. Tanya min älskade, tack för tjat och påtryckningar. Nästa inlägg kommer inom kort...

Drömprinsar

2009-05-31T23:09:00.002+02:00

I dagar som dessa, då det talas en del om frierier mellan kungligheter och folk av folket, kan man inte låta bli att tänka på de gånger man själv varit i liknande situationer.
Som den gången, bara för att ta ett exempel, då man arbetade som blomsterflicka i Belgien. Prins Amadeo skulle precis till att fylla tjugo. Plötsligt stod han där inne i min blomsteraffär. Ung och vacker och jag likaså. Jag höll på med ett stort arrangemang med rosa rosor och liljor och kände inte igen honom till en början. Vi småpratade lite och det hela slutade med att han bjöd mig till sin fest. Hela natten dansade vi och inte förrän dagen efter när jag såg mig själv på löpsedeln förstod jag vem han var. Jag var så vacker på den bilden, håret glänste i kapp med mitt leende och klänningen satt helt perfekt.

Mindre vacker var man på bilden som togs i smyg, på mig och prins William, av engelska paparazzis. Vi möttes på en pub i London där jag arbetade som bartender. Han kom in en kväll med sina klasskamrater och ville dricka öl som vanligt folk. Vännerna gick runt och flirtade vilt hela kvällen. Men inte William. Han satt kvar i baren och ville veta allt om mig och mitt liv. Jag sa som det var. Att jag i själva verket arbetade som bartender för att finansiera ett hem för övergivna katter. Vi satt djupt insjunkna i diskussion långt efter stängning. Det visade sig att Wille liksom jag älskade katter. Sedan följde han mig till katthemmet där fotot togs. Det var en mindre angenäm bild på mig och cirka trettio katter. Håret stod på ända för jag hade jobbat hela natten. Men tittar man nära ser man hur prins William ler så kärleksfullt mot mig i bakgrunden. Hela England gick i taket dagen efter när bilden publicerades. Alla undrade vem denna mystiska kvinna kunde vara. Men jag hade redan lämnat landet för att slippa massa skriverier.

Självklart leder alla dessa historier slutligen till frieri. Svaren däremot varierar. I vissa fall gör jag som självaste kronprinsessan och svarar genast: Ja, ja, ja, ja! Andra gånger har jag varit mer reserverad och dröjt lite på svaret. Bara för att se reaktionen. Sedan, när prinsen eller hertigen eller vad det nu varit, börjat darra på underläppen har jag skyndat mig att svara ja. Ibland har jag varit tvungen att svara nej, då jag efter stor vånda beslutat mig för en annan prins som också friat.

Det händer emellertid också att chefen dyker upp innan man hunnit svara varken ja eller nej för att se hur det går med texten som borde vara klar. Då blir man lika vit i ansiktet som skärmen framför en som egentligen skulle ha innehållit 5000 tecken. Det skulle väl vara det då. Som skiljer mig och herr Westling åt.

Grattis allra käraste syster

2009-02-06T18:43:00.003+01:00

Nu fyller allas vår Barbie 50 år!

Grattis!!

Skönhet har såklart ingen ålder...

Glittergrodor och vattenvärldar – vad gör ni på fritiden?

2009-01-27T00:05:00.002+01:00

Jag skulle aldrig gått upp på vinden från första början. Det var så allt började. Eller, det är inte hela sanningen. Det var inte förrän jag öppnade den förbaskade lådan saker och ting började gå snett. Det är någonting spännande, nästan magiskt med lådor man ställt undan och sedan låtit innehållet falla i glömska. Som paket på julafton. Hur som helst tog jag med mig eländet från vinden och så var allt igång. Innan jag visste ordet av var jag fast. Mina vänner har börjat ana oråd. Men jag kan inte sluta. Jag vet vad som har hänt. Jag har blivit besatt. Beslagtagen på min fritid. Igen.

Min senaste besatthet var grodor. Det började i en liten butik i Luxor. Det var en decimeterlång, förgylld groda med diamanter på ryggen och smaragder som ögon. Oäkta såklart, men ack så vacker. Själva munnen gick att öppna och i den kunde man lägga sina diamantringar och äkta pärlhalsband. Om man hade några. Jag kunde inte dölja min kärlek, sådär som man bör, så butiksägaren drämde till med ett pris som skulle ha fått kungen av Monaco att rygga tillbaka. De kommande tre dagarna gick jag förbi skyltfönstret och sneglade på min lilla vän som sneglade tillbaka med sina grodögon. Den tredje dagen hade jag blivit underhållning för butiksägaren och hans fyra vänner som satt utanför och drack te.

– Du vill verkligen ha den där grodan va, sa en av dem och blåste ut röken från vattenpipan. Jag nickade min sorgsnaste nick tillbaka. Då hände det. Butiksägarkompisen tittade på butiksägaren som gick in för att hämta den åt mig. De båda log mot varandra i samförstånd. Vi kom överens om ett rimligt pris och så gick det till när jag införskaffade min första glittergroda.

Några månader senare och flera mil bort i presentshopen på Gripsholms slott hittade jag groda nummer två. Det var en betydligt mindre varelse som agerade prydnad på en liten pillerburk, men minst lika glittrig och tycke uppstod direkt. Kvinnan bakom disken tittade på mina trånande ögon och sa att hon förstod min passion. Ganska så snart var vi ingripna i ett samtal som endast kan äga rum mellan två entusiaster av samma intresse. Det framkom efter ett tag att hon hade över hundra levande grodor hemma. De små liven hade kostat henne äktenskapet och troligtvis också förståndet. Jag var ganska så skakad efter samtalet och grodbesattheten fick sig ett snabbt slut.

Nu tillbaka till lådan på vinden. Den här gången flyr jag inte verkligheten till glittriga sagogrodor, glasmåleri, fågelskådning eller shopping utan till helt nya världar. Jag blir stor, stark, snabb och smart. Jag har knäckt hemliga koder och räddat viktiga personer från farliga knipor. Det finns i mina drömmar på nätterna och i fantasin om dagen. När pojkvännen stod på tröskeln i gårkväll och sa någonting om mat som var klar och för hundradegången, kan du inte släppa det där? Skrek jag tillbaka att jag bara ska dö först, fattade han inte det? Alla extraliven var slut men jag hade kommit ända till vattenlandet. Min gubbe sjönk tillslut ner i havet mot en ond, bråd död. Maten hade kallnat för länge sedan. Jag tittade upp från tv-spelet mot bokhyllan på Luxorgrodan som blinkade till mig med sitt smaragdöga och förstod att jag höll på att tappa kontrollen igen. Vad brukar ni göra på er fritid?

Tack Aftonbladet och Expressen för att ni ser mig

2008-09-18T13:45:00.004+02:00

I förrgår vaknade jag på morgonen och hade bröstcancer – igen. Förra månaden var det cancer i käken och hjärnblödning. Jag har domnat bort och fått stickningar i vänster arm och det kliar så konstigt på en fläck på höger ringfinger. Jag börjar bli tjenis med personalen på sjukvårdsupplysningen och mitt sex månader gamla frikort ser ut som om det hängt med sedan födseln.

Självklart är jag galen. Jag hittar bara på alla superdödliga sjukdomar. Men kom och säg det till mig när jag ligger i sängen med benen uppdragna i fosterställning och bara VET att jag råkat ut för den nya livsfarliga sjukdomen som Aftonbladet uppmärksammat. ”Är du ständigt trött, med värkande kropp hur mycket du än sover” frågar löpsedeln mig och jag tänker att äntligen, äntligen har någon hittat min mystiska sjukdom. ”Benign myalgisk enecefalit”, jag smakar på orden och föreställer mig samtalet till sjukvårdsupplysningen.
– Hej jag har benig mylagisk ensefalit.
– Har du varit trött fastän du har sovit en hel natt, blir den första frågan och jag kommer att svara att ”ja, absolut”. Sedan kommer jag att utsättas för en rad följdfrågor som alla stämmer in på mig på pricken (jag vet för jag har kollat i Aftonbladet).
– Men herregud, åk genast till akuten, kanske kvinnan i luren kommer att utbrista, kanske hon till och med skickar en ambulans.

Dessa perioder av låssassjukdomar är lyckligtvis inte beständiga. De uppträder med några års mellanrum. Under en skidresa i gymnasiet drabbades jag av spetälska. Vad spelar det för roll att Sveriges sista leprasjuka kvinna, Kristina Asplund, dog 1976 och att ingen har insjuknat i Sverige efter det när foten är på väg att ramla av? Min bästa vän fick nog i samma veva och för första gången i mitt liv, när jag snyftandes talar om att jag drabbats av en dödlig sjukdom och förmodligen kommer att dö inom närmsta dygnet, blir jag kraftigt ifrågasatt. Kanske det var vad som fick mig att ge upp. För den gången.

För jag undrar om det inte är precis det som det handlar om. Bekräftelsen. När jag var fem år mådde jag illa en morgon. Mamma trodde mig inte och tjatade att jag skulle resa mig upp ur soffan för vi hade bråttom till dagis. När jag reste på mig kräktes jag över hela golvet. Mamma skämdes och vi stannade hemma hela dagen och jag minns att jag kände mig sedd. Det händer att jag fortfarande tar upp händelsen och säger ”mamma, du minns väl den där gången när jag var liten och sjuk och du trodde inte mig, vad dum du var då”.

På min gravsten ska det stå ”Vad var det jag sa?” Det bestämde jag i vintras när jag råkade ut för cancer i bukspottskörteln och ingen trodde på mig. Förutom en dam på sjukvårdsupplysningen som tog mina syntom, kraftig viktnedgång och mörk urin, på allvar och misstänkte Hepatit C. Jag var nästan lite lycklig när jag småsprang till infektionskliniken där jag fått en omedelbar tid. Det var mysigt att ta på sig den vita rocken och lägga sig på britsen. Hepatit är mycket bättre än cancer tänkte jag och pappa var där med mig. Men när läkaren ska lyssna på hjärtat händer något. Det kommer ett ljud som ingen av oss kan ta miste på. En dov knorr långt inne i magen.
– Är du hungrig, frågar han mig småleendes och antyder något om mina matvanor. Jag tänker ”vem har tid att äta när man ligger inför döden?” Men plötsligt var min viktnedgång inte lika märkvärdig längre och mina ögonvitor var visst inte gula utan ”kritvita”. Blodprov, urinprov, lungor och hjärta visar sig allt vara normalt och jag får gå hem igen. Det blev inte ens en övernattning trots att inte alla resultaten var klara än.

Så, tack snälla Aftonbladet och Expressen för att ni ser mig och mina livsfarliga sjukdomar. Tack för att ni ägnar er tid åt att leta rätt på dem åt mig så att jag slipper göra det. Tack för era pedagogiska punktstaplar med syntom som gör det smidigt för mig att upptäcka att det är just Benign myalgisk enecefalit eller fibromyalgi jag lider av. Fortsätter ni såhär kan jag komma att ändra texten på min gravsten till ”Vad var det jag, Aftonbladet och Expressen sa?”
Länk

Vik hädan Bitterfittor här kommer Barbie

2008-07-21T19:13:00.007+02:00

Jag är en Barbie. Senast jag fick det förklarat för mig kunde jag inte sluta tacka. Barbie representerar det kvinnliga, jag är kvinna. Varför skulle jag inte vara tacksam?

”Jag har alltid lierat mig med män, umgåtts med män, jag har egentligen aldrig sett eller uppskattat andra kvinnor.” Talar Åsa Mattsson ut i dagens DN och mina tankar dras direkt till Natasha Peyre som i media plockade ut sina silikonbröst. "Titta allihopa vad dum jag har varit för att få uppmärksamhet."

Att se ytterligare en stackars avdankad feminist gråta ut i tre helsidor i Sveriges största nyhetstidning fick något att brista i mig. Under hela den feministiska debattens gång har dessa såkallade feminister givit sig på kvinnor som velat stanna hemma med sina barn eller stackars utvikningsflickor. Som att vägen till kvinnlig frigörelse skulle gå genom att trampa på andra kvinnor. Nu tar de upp spaltmeter när de talar ut om vad som hänt innanför hemmets dörrar och hur mycket de ångrar sig. Jag vill ha andra förebilder. Mina barn ska ha andra förebilder. Det är dags nu alla nyfeminister världen över. Nu tar vi plats. Vår tid är kommen. När vi tagit över är alla kvinnor välkomna, avdankade feminister som utvikningsflickor.

Linda Skugge är ett härligt exempel som från att vara såkallad feminist plötsligt blir hemmafru samt uppmanar andra kvinnor till att bli det. ”Sluta sprid bilden av superkvinnan” uppmanar hon i sin blogg och syftar på kvinnor som lyckas förena familj med karriär. Fokus för frustationen har flyttats från utvikningsflickor till superkvinnor. Tyvärr är det helt enkelt så att kvinnor som Linda Skugge gör precis som generationen innan, skaffar familj och vill inte vara med i kampen längre. Men för Guds skull se det och vik hädan för nästa generation feminister!

Den här gången ska vi inte vara bitterfittor, vi ska inte ge oss på varandra. Vi får sminka oss, vaxa och laga mat. Vi behöver inte heller ursäkta att vi tar plats. Vi ska kämpa för att helt enkelt få vara kvinnor utan att ge oss på varandra. Ingen kvinna, karriärist som hemmafru är sämre än den andra. Vi är bäst tillsammans och vi ska aldrig mera baktala eller se ner på varandra.

- Jag är ingen ny och modern kvinna. Jag skulle gärna vilja vara det, men jag känner alldeles för ofta att jag tillhör det gamla.

Vilket då? – Tja, 1900-talet, säger Åsa Mattsson och skrattar.

Låt detta citat bli ett avslut på den gamla tidens feminism där kvinnor var män i offentligheten och 1800-tals kvinnor innanför hemmets dörrar. Låt oss göra karriär eller bli hemmafruar men framför allt: Vi ska ALDRIG låta en man trampa på oss. Vi ska alltid hålla samman. Vi kan kalla oss Barbies.

Min Rebelliska Kärnfamilj

2008-06-30T01:29:00.005+02:00

"Hur kom det sig att min generation inte tog upp stafettpinnen från 70-talets familjekritik och fortsatte vidareutveckla och hitta alternativa sätt att organisera våra liv?", frågar sig Maria Sveland i DN:s följetong "folkhemmet i förändring" och jag funderar en stund över frågan. Sen slår det mig -Vilken jävla stafettpinne?

Det är nu 40 år sedan det magiska årtalet -68 och till dess ära visade vi en affischkonstutställning från samma åratal på Uppsala Konstmuseum. Längst inne i utställningslokalen visades en filmdokument som sammanställts av Anders Folke med bland annat Gud i Brallan och Blå Tåget. Besökarna kom för mig att bli en utställning i utställningen. Det fanns knappt något syre i det lilla rummet den månaden utställningen ägde rum. Lokalen var fullproppad med 60 åringar som småleendes hummade med och kommentarer likt ”men titta där är ju Bertil” var ytterst vanligt förekommande.

Jag avundadas dem, jag ser upp till dem och vill veta allt om hur det var att leva på den tiden. ”Jag ska också göra revolt och ockupera kårhus” tänker jag, ”jag ska inte gifta mig utan bo i kollektiv med massa rebeller och tillsammans ska vi rädda världen”. Jag ser mig omkring i rummet. Det är kavajer och dräkter, det är läppstift och snygga frisyrer. ”Där är Arne” säger en man till mig och pekar på tv:n, ”han är professor i lavar nuförtiden”.

Jag tänker på min egen kärnfamilj. Mamma, pappa, och en lillebror. Fyra år emellan oss. Villa, Volvo, campingsemestrar och husdjur. Det kom ju aldrig någon stafettpinne! Rebellerna blev kärnfamiljer och när de själva blev föräldrar och skaffade familj blev inte ordet familj ett skällsord längre. Det är inte vårt fel att våra föräldrar har grävt ner stafettpinnen i grönsakslandet utanför förortsvillan, odlat potatis och morötter på den och matat oss med vackra illusioner om kärnfamiljer.

Samtidigt funderar jag över om kärnfamilj och rebell måste stå i motsättning till varandra och bestämmer mig för att i framtiden gå i mina föräldrars fotspår och skaffa mig en rebellisk kärnfamilj. För utanför vår villa har det i smyg flaggats på Fidel Castros födelsedagar och min mamma och pappa är inte gifta. Våra kärnfamiljsmiddagars samtal kretsar kring politik och världens orättvisor och ibland bär mamma sin palestinaschal till jobbet.

Senior Show

2008-06-23T20:10:00.009+02:00

För en sisådär tjugo år sen hade jag svårt att sitta stilla. Efter femton minuter började det rycka i benen. Släktmiddagarna var pest och pina. Jag och min bror tittade otåligt på mamma bedjande om att få lämna bordet. När vi väl fick gå skulle de vuxna sitta kvar och prata.

”Blablabla bla blabla” lät det och jag fattade inte ett skit av vad som sades. För att jag och brorsan skulle hållas lugna, även utan konstant uppmärksamhet, hittade mamma på olika aktiviteter åt oss. Ibland fick vi se på någon film med en varsin påse godis och ibland plockade hon fram ett pussel eller spel.

I helgen uppmärksammade jag samma tendenser hos farmor och mammas morbror Roland. Inspirerad av "kitty show"som vuxit sig allt större bland kattägare i storstan gick jag och hämtade datorn.

Jag tänker inte ta patent på idén men jag vill gärna dela med mig av den. Visar era älskade gamlingar tendenser som att skruva på sig under långa samtal, vädjande blickar eller ett allmänt rastlöst beteende sätt dem då bekvämt någonstans och klicka på länken "senior show" som jag valt att kalla den. Jag lovar att det kommer göra succé!

Ungdomen är Libanons framtidshopp

2008-06-13T01:31:00.008+02:00

Splittringarna inom Libanons religiösa grupper har sedan inbördeskriget ökat och blivit alltmer invecklade. Samtidigt är det idag ungdomarna som utgör majoriteten av den libanesiska befolkningen. Framtidspartiet proklamerar i sitt partiprogram att ungdomarna är gruppen som vägrar att återuppta väpnad strid, tror på demokrati och inte har sekteristisk eller geografisk identitet utan en libanesisk identitet.

Måndagen den 5 maj i år deklarerar Libanons regering att Hizbollahs telenät som byggts ut i delar av Libanon är olagligt. Efter upptäckten att den shiitiske säkerhetschefen låtit installera övervakningskameror på Libanons flygplats för Hizbollahs räkning blir denne förflyttad. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ser aktionerna som en krigsförklaring och på onsdagen bryter striderna ut. På fredagen uppges Hizbollah ha tagit över nästan hela den muslimska delen av Beirut. Över 7 000 libaneser rapporteras vara på flykt och landet står på randen till ett nytt inbördeskrig.

Amer Sinno, 25 satt med sina vänner på en coffee shop i Saquiet el Janzir, västra Beirut när Hizbollah anhängare plötsligt stormade in och öppnade eld.
"Jag tackar gud att skottet passerade mellan mina ben" säger han, "min vän träffades i armen". Amer lyckades fly hem och spenderade resten av natten gömd på toaletten eftersom de sköt nere på gatan utanför huset. "Jag kunde inte försvara mig" säger han och förklarar att han varken har vapen eller träning i krig. ”De flesta av oss ungdomar i Beirut är välutbildade och vi tror inte på vapen och krig"

Det ska ta den arabiska medlingsgruppen sex dagars förhandlingar att nå fram till en uppgörelse där Hizbollah får 11 av parlamentets 27 platser samt den vetorätt de haft som krav sedan 2006.
"Saken är den med oss libaneser", berättar Amer dagen efter att avtalet slagits igenom, "vi älskar livet och glömmer så snabbt, jag var på Club White i centrala Beirut igår och det gick inte att få sittplatser det var människor överallt”.

De bittra striderna har tagit uppemot 80 människoliv. Uppgörelsen har prisats från båda sidor i konflikten. För Libanons ungdomar har livet redan gått vidare, Amer ser ljust på framtiden. Till helgen ska han visa sina vänner från Los Angeles Beiruts nattliv.

Vittnar de överfyllda dansgolven inne på Beiruts nattklubbar om ungdomens naiva optimism och politisk passivitet? Eller är det kanske just det som är nyckeln till freden? – Förmågan att glömma, enas över gränserna under glittrande discokulor och låta livet gå vidare.

Länk

Monarkist eller Patriarkatanhängare, du man av folket?

2008-06-10T17:34:00.009+02:00

Kungabarnen blir alltmer ”vanliga Svenssons” förklarar Jakob E:son Söderbaum i Expressen den 5 juni 2008 och fortsätter med ett utlägg om sin övertygelse i att kungafamiljen Svensson i framtiden inte kommer att klara av sin viktigaste uppgift i livet ”att stå upp för mycket höga krav i tillvaron”. Detta är enligt herr Söderbaum, själv en man av folket, ett hot mot landets framtid, ett land med monarkin som främsta kulturbärande institution.

Så långt hänger jag med, Jakob är framför allt en monarkist, mer än en rojalist. Hans intresse ligger inte i kungligheternas privatliv förklarar han och berättar lite senare om hur dåligt Drottning Margrethe II:s make Prins Henrik har mått och att han i stor utsträckning hållit sig i skymundan. Ur detta har slutsatsen dragits att Daniel Westling af Folket inte skulle klara av ett liv i skuggan av sin hustru Drottning Victoria.

Eller är det kanske en helt annan åsikt som önskas föras fram? Misstankarna bekräftas när Jakob sist i texten lägger fram den stora, superaktuella, glödheta frågan om huruvida Victoria är den rätta tronarvingen då prins Carl Philip föddes ett år innan successionsordningen trädde i kraft. Hur ska vi nu lösa dilemmat? Dessa två stora frågor som vårt fosterlands framtid hänger på.

Jo, där har Jakob svaret. Victoria abdikerar och gifter sig med sin Daniel och prins Carl Philip blir kung och därmed har vi räddat hela den svenska monarkin.

Men, vänta nu. Är inte prins Carl Philips flickvän också en ”vanlig Svensson”? Kanske har Jakob inte funderat över detta faktum i sin iver att återinföra en man vid tronen. Eller har slutsatsen dragits att det är enklare för en kvinna än en man att stå i skuggan av sin partner? Då kanske Jakob bör titulera sig patriarkatanhängare istället för monarkist.

Länge leve den svenska monarkin, jag är övertygad om att vår kära Kronprinsessa Victoria Bernadotte kommer att axla rollen som Drottning av Sverige med glans. Lika stark är min övertygelse i att en man som Daniel Westling kommer att klara av ett liv i skuggan av denna fantastiska kvinna. Som den monarkist jag är vill jag avsluta med ett citat från vår käre konung Carl XVI Gustaf: ”För Sverige -i tiden”. För ett kungahus – i tiden.
Jakobs spännande blogg

Världsfred i en liten ask

2008-05-09T23:14:00.009+02:00

Min blog kommer inom snar framtid läggas ned. Den kommer nämligen inte längre fylla någon funktion. Anledningen är att alla världens problem snart kommer att vara lösta. Som jag har funderat över svaren på världens stora frågor. Samtidigt har Said Jalili, Irans säkerhetschef tillsammans med presidenten Mahmoud Ahmadinejad, kommit på lösningen och svaren. Alltihopa har sedan lagts i ett paket som tyvärr inte har offentliggjorts ännu men jag väntar med spänning...

Mest nyfiken är jag förstås på vilken genial idé de kommit på och hur de tänkt gå till väga för att verkligen lösa alla världens problem. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur överlämnandet av detta paket ska te sig och vem det är till. Och hur ser paketet ut? Har de slagit in det i silkespapper och knutit hårt med glansiga snören som sedan krusats eller har de lagt det i en presentask med ett lock som går att lyfta av? Ja, frågorna är många och jag väntar som sagt med spänning på offentliggörandet...

Peace Love and Understanding

2008-05-07T23:06:00.006+02:00

När jag och min bror var små brukade han nypa mig. Jag slog tillbaka så hårt jag kunde och kunde inte för allt i världen förstå när mamma blev arg på mig och sa att jag som var större och starkare borde veta bättre. Det som gjorde mig argast och mest frustrerad var att mamma tröstade honom fast även jag var ledsen. Ofta förekom dessa incidenter och hela tiden kände jag den stora orättvisan.

Jag ville inte bli arg och upprörd idag men kunde inte låta bli när jag såg reaktionerna på artikeln om Israels 60-årsfirande i dagens DN. När verkligheten ser fruktansvärd ut kan objektivitet låta som kritik. Det har diskuterats till leda vems fel det är och huruvida media är vinklad. Det räcker nu. Khalas!

Medan vi här hemma diskuterar vems fel det är och vem det är mest synd om lever dessa såkallade gubbar och kärringar på minnen och hopp. Och de lever i misär. Det är dessa människor det handlar om och det är just dessa människor vi ska lägga vår energi på.

Det är staten Israels 60-års dag men det är samtidigt någon annans 40-års dag. Peace Love and Understanding. Låt oss dra oss till minnes vad som låg i fokus då. Människan. Kom gärna förbi Uppsala Konstmuseum och se vår affischutställning som invigdes idag. Låt er inspireras av en tid där optimism rådde och tron på att kärleken övervinner allt. Invigningen var sprängfylld med 60-åringar som småleende mindes tillbaka. Om 40 år vill jag uppleva samma sak.

Min Förtröstande Fikus

2008-05-01T20:00:00.006+02:00

Tänk att det finns en varelse här på jorden som nästan alla invånare äger. Den är älskad och kärleksfullt omhändertagen av många –om den har tur. I andra fall, och jag gissar på de flesta, får den stackars lilla hjälplösa varelsen utstå värre saker än vad en människa skulle kunna drömma om…

Den lever i fångenskap långt borta från sin naturliga ursprungsmiljö. En del får aldrig någonsin se solens strålar, ett flertal får aldrig känna frisk luft. De som vanvårdas torteras långsamt till döds med långa perioder helt utan vare sig vatten eller omsorg.

Varje dag ser jag dessa stackars halvdöda krukväxter och det svider inombords när jag tänker på det spirande liv som långsamt tynar bort.

Under min termin i Kairo fick mamma, den enda jag litar helt och fullt på när det kommer till mina små älsklingar, hela ansvaret. En liten benjaminfikus som stod i köket i studentkorridoren fick jag de andra att lova dyrt och heligt att de skulle vattna. När jag efter fem månader kommer hem igen finner jag till min fasa den lilla plantan stå helt snustorr full med vissna blad. Jag tänkte ”skam den som ger sig” och satte igång ett återupplivningsförsök. Alla bladen drogs av, kvar blev två små ynka kvistar, och den fick vatten. Det tog inte mer än en vecka så kunde man börja urskilja små gröna skott överallt på kvistarna. Nu, fyra månader senare står den och stoltserar i köksfönstret full med gröna blad och sprudlande av liv. Det är det mest uppiggande jag varit med om på länge. När det ibland känns som att allt hopp vore ute kan jag erinra mig min lille vän där ute i köket. För visst inger det en smula hopp om livet?
Länk

Ett litet meddelande till Mr. Hu

2008-04-26T19:06:00.002+02:00

Det mig till synes viktigaste för en stats överlevnad är att det existerar en nationskänsla. Men hur skapas egentligen den känslan? Personligen blir jag som svenskast när jag bor utomlands eller under Fotbolls-VM. Eller när någon med en annan nationalitet vågar sig på att kritisera mitt kära land.

Turkiet har med sina över 40 minoriteter stora problem att skapa en nationskänsla. Därför kan en kurd i Turkiet som vill tala sitt språk eller fira sina högtider ses som ett hot mot nationen och nationskänslan. Med det i tankarna ser jag på Kina och Tibet. Kan det förklara hur stora mäktiga Kina kan se på lilla fredliga Tibet och deras önskan att få utöva sin religion i fred som ett så stort hot?

Över hela världen reser sig nu kineser ursinniga över hur omvärlden kan vara så kritisk mot dem och deras arrangemang till OS. Har man någonsin sett Kina så enat? Kan vi i väst genom våra protester mot Kina och deras behandling av tibetaner ha hjälpt Kina på vägen till att skapa sig en nationskänsla?

Om så vore fallet borde kanske den bästa tiden att ge invånarna i Tibet sina friheter vara just i denna stund när kineser världen över reser sig och gemensamt försvarar sitt land inför omvärlden.

Det var bara en liten tanke som dök upp i huvudet på mig när jag istället borde ägna mig åt att studera idéanalys som statsvetenskaplig metod. Och eftersom jag inte har Hu Jintaos nummer kan jag bara skicka ut mitt budskap i cyberrymden med förhoppningen att det når fram: ”Mr. Hu, den bästa tiden är nu!”

Men jag har faktiskt hjälpt Kinas befolkning på ett mer konkret sätt idag. Amnesty hade på ett väldigt pedagogiskt sätt radat upp fyra svartklädda kinesiska ”fångar” med huvor på gågatan idag. En bandspelare spelade upp ett tickande ljud precis som en bomb. För 20 kr kunde man rädda en av dem fick jag det förklarat för mig. Det gjorde jag naturligtvis och min fånge fick kliva ner från det lilla podiet och ta av sig huvan (rätt söt var han, men såg inte så kinesisk ut utan mer svensk). Nöjd och glad gick jag in på H&M och belönade mig med ett par söta linnen inför våren. Men när jag kom ut på gågatan stod han där uppe igen. Jag vet inte vad han hunnit göra sig skyldig till under den korta tiden jag varit borta så jag gick bara förbi och låssades inte se honom. Undrar lite smått om han står kvar där än…
Länk

Lagstadgad medmänsklighet?

2008-04-24T18:08:00.001+02:00

Det är tisdagsmorgon och rusningstrafik på Kungsgatan i Uppsala. En man ligger raklång på trottoaren. Det tar ett tag för mig att reagera, främst med anledning av de förbipasserande människornas uttryckslösa ansikten. Jag slänger ifrån mig väskan och rusar fram medan jag ropar om någon har kontrollerat ifall han andas.
– ”Nej”, får jag till svar, ”han är säkert bara full, polisen får komma och hämta honom”.

Tre månader tidigare, under tiden då jag var bosatt i Kairo, blev jag vittne till en olycka. På väg hem från skolan hör jag plötsligt en smäll. En man på cykel med sina två söner bakpå har fått en knuff av en bil och slagit omkull. Innan jag hinner fram har två pojkar tagit varsin av sönerna bakpå sina vespor, en man och en kvinna pratar med den chockade pappan medan en pojke tar på sig ansvaret att lugna mig. Han förklarar att sönerna ska tas till närmsta apotek för att bli omplåstrade och att det inte finns någon anledning till oro.

På kristdemokraternas webbsida civilkurage.nu går det att läsa om hur viktig en lag om civilkurage är för vårt land. En sådan lag skulle enligt dem öka medmänskligheten som de anser ha minskat med åren i vår individualiserande värld. Lagen om civilkurage skulle ställa krav på oss att ingripa när en medmänniska är i nöd, det skulle göra det olagligt att bara gå förbi någon som behövde ambulans eller att inte ingripa vid våldtäkt. Bilden de lagt ut visar en kvinna i en båt som håller en livboj och en man som är på väg att drunkna. ”Våga visa civilkurage” manar undertexten.

Är det som kristdemokraterna påstår på sin webbsida att vi har blivit alltför individualiserade och därför tappat vår medmänsklighet? Eller kan det vara så att vi i det svenska ordningssamhället med alla dess lagar och regler förvandlats till cyniska initiativlösa individer? Har det gått så långt i vår tilltro till samhällets stöd att vi förlorat vår medmänsklighet?

En morgon förra sommaren när vi för dagen skulle slå upp dörrarna till Uppsala Konstmuseum där jag arbetar hade någon helt sonika bajsat framför entrén. Villrådigt tittade vi på varandra i flera minuter innan någon ställer frågan vi alla undrat högt – var ringer man när man hittar bajs på offentligplats? I ett land med regler kring allt och ett skyddsnät så starkt att invånarna förväntar sig att det finns ett nummer man kan ringa när man råkat på avföring på offentligplats, hur ska de då kunna väntas ingripa själva när det ligger en hel människa där?

Är det i så fall verkligen det vi behöver –ännu en lag på hur vi ska bete oss? För invånarna i Egypten existerar inte frågan kring vems ansvar det är om någon ligger raklång över gatan eller blir utsatt för brott. En debatt liknande den i Sverige om en lag på civilkurage skulle te sig bisarr för en egyptier som inte räknar med hjälp från någon annan än just sina medmänniskor.

– ”Ska jag ringa på någon” frågade jag den lilla egyptiska pojken vid olycksplatsen och tog fram min mobiltelefon. Då log han mot mig lite oförstående. Som om det skulle finnas ett nummer man kunde ringa om någon råkat ut för en mindre olycka.

Sticka dig snäll

2008-04-23T12:28:00.002+02:00

Nu sätter jag igång och bloggar... Jag har löjligt liten erfarenhet av bloggning och fick googla ordet för att överhuvudtaget komma igång. Efter en veckas tokläsning av diverse bloggar om allt man kan tänka sig och lite därtill känner jag mig redo att ta mig an uppgiften.

En annan anledning till den tröga starten är känslan av att det ämne jag först tar upp måste vara det som ligger mig varmast om hjärtat. Ganska så snart insåg jag det omöjliga i uppgiften och bestämde mig helt enkelt för att börja någonstans i mitten.

Jag vill berätta om ett par underbara tofflor jag har fått dille på att sticka, mönstret går att finna
här. Jag rekomenderar att sticka dem med stickor i bambu, det blir mysigare så.. Lite ändringar i designen har gjorts, till exempel bytte jag ut garnet till "silke alpaca" från drops i färgen 3140 och jag struntade i att virka blomman, istället sydde jag på en. Det första paret trippar nu mitt kusinbarn Felicia runt i och det andra i storlek mindre ligger och väntar på att få användas av min kompis Charlotts nyanlända dotter Lilly.

Det skulle ju kunna antas att min fascination för att sticka barntofflor grundas i en enorm men undertryckt längtan efter egna barn -men så är absolut inte fallet. Istället har det helt enkelt att göra med plaggens minimala mått som gör det möjligt att redan inom en dag se resultat. Men tyvärr fick farmor syn på dem och blev lite avundsjuk. Det hela slutade med att jag fick lova att sticka henne ett par. Nu gäller det bara att hitta ett lika enkelt mönster på vuxentofflor.

Faktum att stickning kan leda till en bättre värld behöver jag knappt förklara.. Att få någonting som har tillverkats enbart till en själv ger en härlig känsla som är svår att slå. Samtidigt är det underbart att få göra en annan människa glad genom att ge bort någonting som tillverkats med kärlek. Slutligen, tänk bara om världens alla ledare skulle ha små stickningsprojekt pågång mellan sina toppmöten, skulle inte världen se lite annorlunda ut...?